2015-04-18

Försvaret, Nato-medlemskap och Decemberöverenskommelsen

Uppdaterat söndag 19 april kl 21.45. I kvällens SVT Agenda debatterade försvarsministern Peter Hultqvist och folkpartiledaren Jan Björklund försvarsuppgörelsen mellan regeringen och samtliga allianspartier utom Folkpartiet. Peter Hultqvist har utvecklats till en väldigt säker och trygg debattör, samtidigt som Jan Björklund har en psykologisk uppförsbacke eftersom han i regeringsställning ansvarat för nedskärningar av försvaret under åtta års tid.

Efter debatten var det Anna Kinberg Batras tur att utfrågas. Hon försvarade förstås uppgörelsen med regeringen. Där Jan Björklund klassificerade uppgörelsen som "fortsatt misskötsel" lyfte Anna Kinberg Batra fram att den innebar en fördubbling av den ökning som Magdalena Andersson föreslog.
*
Det är svårt att tolka den blocköverskridande uppgörelsen om försvarspolitiken på annat sätt än som en seger för Stefan Löfven och regeringen. Genom uppgörelsen och Folkpartiets avhopp splittras Alliansen i en av de frågor där nationell och partipolitisk enighet anses vara särskilt värdefullt. Genom uppgörelsen stärks Decemberöverenskommelsen, vilket underlättar för Stefan Löfven att regera vidare under mandatperioden fram till valet 2018. Genom uppgörelsen ifrågasätts inte Sveriges militära alliansfrihet, vilket ger Stefan Löfven och hans regering arbetsro i de säkerhetspolitiska frågorna.

Visserligen skall regeringen enligt uppgörelsen "uppdra åt en expert" att ta fram en rapport som "analyserar och redogör för innebörden av olika former av samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området, idag och i framtiden." Av de områden som på detta sätt skall analyseras anges "relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena, samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato."

Visst finns det i formuleringarna ovan en öppning för att vid sidan av allt annat också studera för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato. Men genom att formulera uppdraget så brett blir rapporten något helt annat än den "Nato-utredning" som allianspartierna tidigare efterlyst. Dessutom - och viktigast i sammanhanget - anges explicit: Analysen ska inte utvärdera den militära alliansfriheten. Självklart blir det omöjligt att ta ställning till värdet av ett svenskt Nato-medlemskap om man inte samtidigt utvärderar den militära alliansfriheten. Folkpartiets vikarierande utrikespolitiske talesperson Maria Weimer har därför alldeles rätt när hon på Twitter skriver att utredningen inte ens i den bästa av världar kan kallas för en Nato-utredning.

*
I den politiska debatten går skallet går mot Decemberöverenskommelsen. Skallet kommer nästan uteslutande från höger, och kritiken går ut på att överenskommelsen gynnar regeringen. Ja, det gör den. Det är det som är meningen med den. Minoritetsregeringen skall gynnas så att den kan regera, oavsett politisk färg. På kort sikt fyller överenskommelsen en stabiliserande roll i svensk politik. De långsiktiga konsekvenserna är mer svårbedömbara.

För egen del har jag tillsammans med kollegan Jonas Hinnfors och journalisten Karin Eriksson (just nu politisk reporter på Dagens Nyheter) precis påbörjat arbetet med en bok om Decemberöverenskommelsen - dess tillkomst, dess konsekvenser och vad överenskommelsen säger oss om svensk politik. Boken kommer ut 2016. Mer information följer. Keep posted. :-)

2015-04-16

Muslimer i Sverige eller svenska muslimer? Om hur språket leder tanken

Igår hade jag nöjet att leda ett samtal med professorn i religionsvetenskap Göran Larsson om religionens betydelse i konflikterna i Mellanöstern. Göran Larsson imponerade med sin stora sakkunskap och sin förmåga att analysera och dekonstruera konflikterna utifrån olika sociala gruppers skilda intressen och synliggöra hur de stridande parterna mobiliserar genom att klä konflikterna i religiösa attribut. Arrangör var göteborgsdistriktet av Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Jag kan inte göra Göran Larssons analys rättvisa i denna text. Men han tog upp två saker som jag inte kände till eller hade tänkt på tidigare, och som gjorde intryck på mig. Han jämförde hur vi i Sverige och USA talar om muslimer. I Sverige talar vi om "muslimer i Sverige", vi säger sällan "svenska muslimer". I USA är det tvärtom. Där säger man oftast "amerikanska muslimer", och endast sällan "muslimer i USA". Uttrycket "svenska muslimer" är naturligtvis mycket mer inkluderande än "muslimer i Sverige". Jag vet inte om Göran Larsson har belägg för sitt påstående, men jag noterar att uttrycket "muslimer i Sverige" får fyra gånger fler träffar på Google än vad formuleringen "svenska muslimer" får.

Språket leder tanken, och själv kommer jag fortsättningsvis att säga "svenska muslimer" i stället för "muslimer i Sverige".

Den andra saken som gjorde intryck på mig var när Göran Larsson berättade att för många unga svenska muslimer som lever i utanförskap (om vi nu skall använda det ordet) är Säpo den enda myndighet de har kontakt med. Påståendet var sannolikt medvetet överdrivet, men även anekdoter kan sätta fingret på något väsentligt. Säpo använder sig av en utvecklad dialog-strategi med personer man befarar kan utvecklas till terrorister eller förespråkare för våldsbejakande aktivism. I dessa sammanhang är Säpo oftast väldigt vänliga och öppna, men i alla fall. Säpo får i dessa grupper personifiera de svenska myndigheterna. Rashid Musa skrev till exempel nyligen på Twitter att Säpo var den enda svenska myndighet som ringde och gratulerade honom när han valts till ordförande för förbundet Sveriges Unga Muslimer.

 *
Integration är viktig. Jag är glad att de sju icke främlingsfientliga partierna i Sveriges riksdag börjat synliggöra vilka skillnader som återfinns dem emellan i synen på hur flyktingar och invandrare bäst tas emot i des svenska samhället, utan att öppna dörren för att diskutera volymer. Det finns skillnader mellan vänster och höger i integrationspolitiken, även om det finns en värdegemenskap kring att det är fel att tänka i termer av antal när det gäller mottagandet.

2015-04-14

Folkpartiet, Nato och det plötsliga avhoppet från försvarssamtalen

Under visst buller och bång hoppade Folkpartiet på måndagskvällen av de pågående försvarssamtalen mellan regeringen och allianspartierna. Avhoppet kom plötsligt, om än inte helt oväntat. Folkpartiet hade genom sitt realpolitiskt ogenomförbara krav på 18 extra miljarder till försvaret ställt sig en bra bit utanför det förhandlingsutrymme som trots allt förelåg mellan de övriga partierna.

Genom sitt förslag om 18 extra miljarder och genom sitt avhopp kan Folkpartiet möjligen framstå som ett tänkbart alternativ för alla de besvikna moderater som tycker att alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet sålde ut försvaret under regeringsåren 2006-2014. Å andra sidan riskerar Jan Björklund och Folkpartiet att framstå som hycklare eftersom partiet inte med eftertryck drivit försvarsfrågorna under tiden i alliansregeringen, när man ju faktiskt var en del av budgetmakten. Först nu - i opposition - tar Folkpartiet bladet från munnen och argumenterar för ett budgettillskott på 18 miljarder.

I P1 Morgon i morse lyfte Jan Björklund fram ett ytterligare argument för att Folkpartiet dragit sig ur de pågående försvarssamtalen. Vid sidan av att partiet ville satsa så mycket mer pengar på försvaret menade Björklund att regeringen vägrade gå med på en ordentlig utredning som syftade till ett svenskt Nato-medlemskap. För säkerhets skull upprepade Jan Björklund kravet - utredningen skulle genomföras i syfte att Sverige skulle bli Nato-medlem.

Jan Björklunds formuleringar om Nato-utredningen är intressanta i två avseenden. För det första innebär de en förändring i förhållande till allianspartiernas tidigare gemensamma krav om en Nato-utredning, vilken skulle genomföras förutsättningslöst i syfte att kartlägga fördelar och nackdelar med ett svenskt Nato-medlemskap. Resultatet av denna förutsättningslösa utredning skulle därefter ligga till grund för en fördjupad diskussion om huruvida Sverige borde söka medlemskap i Nato eller ej. Men i Jan Björklund nya roll som oppositionspolitiker behövs det inte längre någon sådan förutsättningslös utredning. Svaren är givna redan på förhand, och utredningen skulle således inte handla om om utan om hur Sverige skulle bli medlem i Nato.

För det andra är Jan Björklunds krav på en sådan utredning sakpolitiskt helt orealistisk. Björklund vet att de rödgröna partierna, och knappast heller Centerpartiet, skulle acceptera en utredning som explicit syftade till att föra in Sverige i Nato. Hans krav blir därför bara symbolpolitik - han vet redan när han framför kravet att det inte kan accepteras.

På Twitter skriver Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Maria Weimer att Folkpartiet "står bakom Alliansens krav på förutsättningslös utredning, men att det heller inte är någon hemlighet att FP sedan 1999 är för ett svenskt Natomedlemskap". Det är naturligtvis sant. Men Folkpartiets avhopp hade blivit mer trovärdigt om det motiverats med regeringen ovilja att tillsätta en förutsättningslös utredning än med regeringens ovilja att tillsätta en utredning i syfte att Sverige skall bli Nato-medlem.

*
Det är något speciellt med de borgerliga partierna och tilltron till att statliga utredningar skall visa att Sverige bör söka medlemskap i Nato. I en tidigare text har jag visat hur förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och tidigare försvarsminister Sten Tolgfors som moderata riksdagsledamöter försökte använda utredningsväsendet för att flytta fram partiets positioner i Nato-debatten, men fick bita i det sura äpplet. Den texten förtjänar att läsas igen.

2015-04-12

Stort missnöje med Decemberöverenskommelsen - men realpolitiskt möjliga alternativ saknas

Inom Allianspartierna går nu skallet mot Decemberöverenskommelsen. Enligt Sifo har andelen borgerliga väljare som tycker det var rätt att ingå överenskommelsen på några månader halverats, från 56 procent i januari till 29 procent i dag. I Göteborgs-Posten träder flera lokala företrädare för Moderaterna fram och vill skrota Decemberöverenskommelsen och i stället inleda samtal med Sverigedemokraterna. I Svenska Dagbladet skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att allianspartierna när regeringen på onsdag lägger fram sin vårproposition bör "låta Decemberöverenskommelsen gå i graven".

Uppmaningarna att skrota Decemberöverenskommelsen riskerar att urholka förtroendet för de borgerliga partiledarna och i förlängningen demobilisera borgerliga väljare och partiaktiva. Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen kommer vänsterminoriteten att få igenom förslag som Alliansen och högermajoriteten hade kunnat stoppa.

De borgerliga röster som nu vill riva upp Decemberöverenskommelsen har en sak gemensamt. De har inget realpolitiskt genomförbart alternativ till Decemberöverenskommelsen.

Allianspartierna valde att backa hem när Stefan Löfven hotade med extra val och inte mycket tyder på att ett extra val i dag skulle förändra den parlamentariska situationen. Allianspartierna vill undvika blocköverskridande samarbete, eftersom Alliansens framgångar 2006-2014 hade sin grund i blockpolitik. Allianspartierna, särskilt Folkpartiet och Centerpartiet (skulle jag tro), kan heller inte tänka sig att regera i ett läge där de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning. En sådan regering skulle sannolikt inte heller bli särskilt långlivad.

Så Decemberöverenskommelsen ligger fast. Alternativet är snarast parlamentariskt kaos (vilket möjligen Sverigedemokraterna skulle tjäna på). Allianspartierna lägger inga fler gemensamma budgetförslag och regeringen kan hanka sig fram bäst det går. Alliansen får hoppas på att efter ett eventuellt segerval 2018 i egenskap av regering bli den politiska kraft som tjänar på Decemberöverenskommelsen. Men det är en vansklig strategi. Ett valresultat 2018 som påminner om valresultatet 2014 skulle ju enligt Decemberöverenskommelsen innebära att parlamentets högermajoritet låter en vänsterminoritet regera i åtta år. Underliga äro sannerligen Herrans vägar.

2015-04-10

Bryter regeringen sina vallöften?

De senaste dygnen har vi i riksdagen och i sociala medier kunna följa en målmedveten kampanj från alliansföreträdare kring temat att Stefan Löfven bryter sina vallöften. Statsministern leder en regering som bryter vallöften på löpande band, påstod till exempel Erik Ullenhag i en frågestund i riksdagen och angav minskat ROT-avdrag, höjd bensinskatt och en eventuell nedläggning av Bromma flygplats som exempel. I debatten kontrade Stefan Löfven med att alliansregeringen hade gått till val 2006 på att inte höja bensinskatten, men ändå höjde densamma redan 2008.

Kampanjen är väl tajmad inför presentationen av regeringens vårbudget i nästa vecka. Men hur är det då - bryter Stefan Löfven sina vallöften? Tenderar politiker överhuvudtaget att bryta sina vallöften?

Svaren på dessa frågor beror förstår på vad man menar både med ett "vallöfte" och att "bryta" ett vallöfte. Om ett parti i valrörelsen säger sig förespråka en viss åtgärd, men sedan bildar regering i koalition med andra partier och som ett led i regeringsförhandlingarna kompromissar och inte genomför den åtgärd man tidigare förespråkade - är det då ett löftesbrott? Är det bara utfästelser i formella valmanifest som bör räknas som ett vallöfte? Vad är egentligen skillnaden mellan ett löfte och en målsättning?

Statsvetaren Elin Naurin är en internationellt framstående forskare om just vallöften. Hennes forskning visar på en paradox: Svenska väljare tycker att partier oftast bryter sina vallöften, samtidigt som forskning visar att partier faktiskt tar sina vallöften på allvar.

Varför är det så? Elin Naurin ger följande förklaring: Vi talar om olika saker. Forskarnas strikta fokusering på vad som faktiskt sägs (...) är en snäv definition av vallöfte i väljarnas ögon. Väljare lägger även vikt vid vad enskilda politiker säger och de lyssnar på löften som ges mellan valen. De lyssnar också på andras uppfattningar om vallöften och, ännu viktigare, de skapar sig en uppfattning om av vad som lovas utifrån vad de tycker borde ha lovats. Resonemangen kan gå ungefär så här: ”Det borde inte finnas hemlösa. Därför borde partierna ha lovat att arbeta mot hemlöshet. Men varje dag ser jag hemlösa, alltså måste löften ha brutits.” Begreppet ”vallöfte” används i sådana resonemang inte främst som konkreta utfästelser nedskrivna i valmanifest, utan som allmänna förväntningar på vad det politiska systemet borde kunna ordna.

När det gäller det konkreta fallet ROT-avdraget menar Elin Naurin att det snarare är Miljöpartiet än Socialdemokraterna som brutit sitt vallöfte. Miljöpartiet säger i sitt valmanifest att man vill ”utvidga och miljöanpassa ROT-avdraget”, medan Socialdemokraterna i sitt valmanifest inte ger några löften alls om ROT-avdraget. Här ser vi ett typiskt exempel på hur frågan om det är ett vallöftesbrott eller ej betingas av om man utgår från ett konkret valmanifest eller från vad som sägs i ett vidare sammanhang.

Jag har tidigare betonat att allianspartierna genom Decemberöverenskommelsen avsagt sig sin budgetmakt. Så här i budgettider driver allianspartierna därför i stället oppositionspolitik genom att betona möjligheten av misstroendevotum och anklaga regeringen för löftesbrott. Inget märkvärdigt i det. Man tager vad man haver, som Cajsa Warg (inte) uttryckte det.

2015-04-08

Om Sverigedemokraternas splittring

Uppdaterat 9 april kl 10.40: På sin Facebook-sida beskriver Sverigedemokraternas vikarierande partiledare Mattias Karlsson nu SDU-ledningen Gustav Kasselstrand och William Hahne (utan namns nämnande) och deras bundsförvanter som en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (...) med Napoleon-komplex. Man må säga vad man vill om Mattias Karlsson, men han räds inte ett högtravande språk. I samma Facebook-uppdatering skriver Mattias Karlsson om sig själv att om han förlorar denna strid så kan han stiga åt sidan med förvissningen om att jag i alla fall gjorde vad jag kunde, stod upp för det jag trodde var rätt och att jag åtminstone helt utan skam kommer att kunna se mina barnbarn i ögonen.

Det påstås ibland att Sverigedemkraterna är ett parti som andra och därför också bör behandlas som ett sådan. Well. Jag har i alla fall svårt att identifiera något annat parti där partiledaren pekar ut ungdomsförbundets ledning som "halvfascistoida" unga män "med Napoleon-komplex". Sverigedemokraterna har fortfarande en bit kvar i sin normaliseringsprocess.
*
 Igår publicerades uppgifter om att SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och den nye ordföranden för SD Stockholm William Hahne kommer att uteslutas ur Sverigedemokraterna. Vidare uppgavs det att ytterligare ett 20-tal uteslutningar av medlemmar som står Gustav Kasselstrand och William Hahne nära kommer att genomföras inom kort.

Om Gustav Kasselstrand och William Hahne utesluts innebär det att de sedan länge kända motsättningarna inom Sverigedemokraterna nu dras till sin spets. Gustav Kasselstrand och William Hahne försöker i sina offentliga uttalanden beskriva uteslutningarna som ett led i en maktkamp utan politiskt innehåll, där den nuvarande partiledningen försöker värna sina egna personliga maktpositioner.

Kasselstrand och Hahne har rätt i att Sverigedemokraterna är ett auktoritärt, toppstyrt part, som högerextrema partier ju ofta är. Men grunden till den konflikt som nu splittar Sverigedemokraterna är naturligtvis politisk, och inte enbart - eller ens främst - uttryck för en personlig maktkamp. Kasselstrand och Hahne representerar en än mer högerorienterad, nationalistisk linje och ser med illa dolt förakt på den mer populistiska retorik som Sverigedemokraternas nuvarande ledning ägnar sig åt.

Vilka blir då konsekvenserna för Sverigedemokraterna om Kasselstrand, Hahne och flera av deras närmaste anhängare utesluts? Ja, Kasselstrand och Hahne kommer knappast att sitta och rulla tummarna och beklaga sitt öde över att ha blivit utkastade. De kommer att mobilisera sina politiskt närstående krafter, och den mobiliseringen kommer att ta organisatorisk form i någon form av nätverk, medieplattform eller rent av ett nytt politiskt parti. Då det högerextrema Nationaldemokraterna för inte så länge sedan lade ned sin verksamhet lämnade det partiet ett politiskt tomrum till höger om Sverigedemokraterna efter sig.

Ett nytt parti till höger om Sverigedemokraterna skulle knappast bli särskilt stort. Men det skulle försvåra för Sverigedemokraterna att mobilisera väljare från det hållet och det skulle även försvåra rekryteringen av nya medlemmar. Kasselstrand och Hahne har haft sin politiska bas i SDU, och ungdomsförbundet är en normal rekryteringsgrund av nya medlemmar till moderpartiet. Nu vet vi inte ens om SDU efter uteslutningarna kommer att finnas kvar som ungdomsförbund till Sverigedemokraterna.

Inom Sverigedemokraternas ledning hoppas man att bildandet av ett nytt högerextremt parti skulle underlätta Sverigedemokraternas normaliseringsprocess. Om det bildas ett nytt högerextremt parti kan många väljare börja uppfatta Sverigedemokraterna som mindre extremt, vilket i så fall sänker tröskeln för till exempel krafter inom Moderaterna för att på allvar börja driva frågan om att i någon form börja samtala eller rent av samverka med Sverigedemokraterna.

Så om Sverigedemokraternas partiledning sköter sina kort väl kan uteslutningarna bli en framgång för partiet. Utan jämförelser i övrigt, men ungefär som när den sovjetvänliga delen av VPK tvingades öppna eget i APK. Men det kan också bli så att delar av Sverigedemokraterna demobiliseras genom splittringen, nya interna konfliktytor uppstår och att partiet successivt uppfattas som mindre intressant för väljarna. Händelseutvecklingen den närmaste månaderna får stor betydelse för partiets framtid.

2015-04-06

Om att raljera över "Twitterkurser"

Fortfarande finns det många som inte förstår att sociala medier har blivit en allt viktigare kommunikationsplattform, inte bara mellan medborgare och medborgare utan också mellan medborgare och myndigheter. Därför behöver även myndigheter utbildning om vilka speciella förutsättningar som gäller för kommunikation på dessa digitala plattformar, som till exempel Facebook eller Twitter. Igår publicerade till exempel Aftonbladet en artikel med rubriken Betalade 6000 kronor i timmen för Twitterkurs. I artikeln raljerar de två journalisterna som skrivit texten över att en generaldirektör som för ett år sedan gått en kurs om Twitter som kommunikationsmedel själv bara har 286 följare på Twitter och att hon bland annat skrivit tweetar om vädret.

För mig är det en självklarhet att en statlig myndighet utbildar sina medarbetare på kommunikationsavdelningen (i det här fallet också generaldirektören) i användning av sociala medier, på samma sätt som de bör ges utbildning i andra relevanta delar av betydelse för kommunikation. Sedan kan man alltid diskutera kostnader och kursinnehåll för enskilda kurser, men det är en annan sak. Min poäng här är att just eftersom det gäller Twitter kan artikelförfattarna göra sig lustiga och spela an på populistiska strängar på ett helt annat sätt än om det gällt utbildning i kommunikation via till exempel TV eller radio.

Saken blir inte bättre av att den aktuella myndigheten slarvigt i artikeln konsekvent kallas "Forskningsrådet". Författarna är uppenbart okunniga om att det finns flera myndigheter som är forskningsråd. Den här aktuella myndigheten var forskningsrådet Formas, med det får läsaren själv googla sig fram till för att få veta. Artikelförfattarna tror uppenbarligen att myndigheten heter "Forskningsrådet".

Så javisst - granska gärna myndigheters sätt att bedriva internutbildningar. Men den som gör sig lustig över internutbildningar i användandet av sociala medier just för att utbildningen handlar om sociala medier visar bara att hen inte förstått så mycket av dagens mediesamhälle.

Ser just att kursgivaren Brit Stakston själv också skrivit om kursen och om Aftonbladets artikel. Hennes text kan läsas här. Läs även Ulrika Hedmans kloka text i ämnet.

2015-04-01

I skuggan av Decemberöverenskommelsen. KU-anmälningar i stället för oppositionspolitik?

Uppdaterat 8 april kl 07.55: I dag kom allianspartiernas förväntade besked att de i vår och höst (och sannolikt under resten av mandatperioden) avstår från att lägga ett gemensam budgetförslag i riksdagen. I stället kommer varje enskilt alliansparti att lägga fram sitt egen budgetförslag. 

Det är ett klokt beslut. Nu slipper allianspartierna den förödmjukelse som det skulle innebära att i riksdagen tvingas avstå från att stödja sitt eget förslag, av risk för att det skulle vinna. Nu kan varje enskilt alliansparti i stället prioritera att utveckla sin egen politik för att sedan sikta på att mötas på nytt i en starkare Allians inför valet 2018. Så var det ju egentligen tänkt hela tiden. Det var allianspartiernas i efterhand olyckliga beslut att efter valförlusten 2014 lägga ett sista gemensamt budgetförslag som utlöste en regeringskris. Utan allianspartiernas sista gemensamma budgetförslag hade Decemberöverenskommelsen aldrig kommit till.

I debattartikeln flaggar också allianspartierna för att utnyttja möjlighetenatt väcka misstroendevotum, ungefär enligt de linjer jag skisserat nedan. Det är förstås deras rätt och inte så mycket att säga om. Låt oss bara hoppas att den politiska debatten under mandatperioden kommer att handla om skillnader i politiska sakfrågor, inte form- eller personfrågor.
*

Inför den stundande vårbudgeten gryr missnöjet inom Moderaterna mot Decemberöverenskommelsen. I Skåne och i Östergötland har framträdande moderater lämnat in motioner till distriktsstämmorna om att Decemberöverenskommelsen skall avbrytas. Om upproret sprider sig hotas partiledaren Anna Kinberg Batras auktoritet inför den centrala partistämman i oktober.

Decemberöverenskommelsen har stukat oppositionen. Trots att den rödgröna minoritetsregeringen har en högermajoritet mot sig i riksdagen har det parlamentariska livet de senaste månaderna varit relativt lugn och stabilt. När vårbudgeten nu läggs tvingas allianspartierna bita i det sura äpplet och släppa igenom förslag som de i grunden motsäger sig och som de genom högermajoriteten i riksdagen hade kunnat försöka stoppa.

Skälen till att allianspartierna accepterade Decemberöverenskommelsen är åtminstone tre. För det första ville de absolut undvika det extraval som Stefan Löfven hade lovat att utlysa i slutet av december. För det andra varken vill eller kan allianspartierna regera i minoritet om de är beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje viktig omröstning. För det tredje hoppas de själva kunna utnyttja Decemberöverenskommelsens stabiliserande effekter om de lyckas återta regeringsmakten i valet 2018.

Hur kan då allianspartierna utnyttja högermajoriteten i riksdagen under mandatperioden när de avsagt sig budgetvapnet? De kan förstås fortfarande fälla regeringen i viktiga frågor som inte är knutna till budgeten. De kan också - vilket Ekots Tomas Ramberg var inne på i morse - ställa till problem för regeringen genom att attackera enskilda ministrar för deras sätt att sköta sitt uppdrag. I första hand genom anmälningar till Konstitutionsutskottet (KU) och i förlängningen genom hot om eller verkställande av misstroendevotum.

Allianspartierna har redan hunnit lämna in ett 25-tal KU-anmälningar mot regeringen, och några av dem är av det mer spektakulära slaget. Så har till exempel kristdemokraten Aron Modig anmält Stefan Löfven för att denne i olika intervjuer i höstas sagt att han och regeringen skulle avgå om alliansparternas budget gick igenom i riksdagen. Därigenom, menar Modig, har Stefan Löfven "brutit mot regeringsformens krav på saklighet". Kristdemokraten Tuve Skånberg har anmält vice statsminister Åsa Romson till KU för att hon i kammaren använt uttrycket "det utlysta nyval som regeringen har tagit" trots att regeringen inte tagit beslut om extraval utan endast aviserat ett beslut om extraval.

I den här takten lär KU få mycket att göra. Jag vet inte om det finns några aktuella studier kring anmälningsbenägenheten till KU över tid, eller om partiernas försök att "politisera" KU-ärenden över tid. Men ämnet har genom den nyuppkomna parlamentariska situationen blivit högintressant. Fortsättning följer.

2015-03-28

Den svenska Saudi-kritiken i historiens ljus

I fredags medverkade jag i Studio Ett i P1, för att diskutera Margot Wallströms kritiska uttalanden mot Saudiarabien och dess diplomatiska konsekvenser. I slutet av inslaget påminde programledaren om Olof Palmes "mustiga och många gånger kritiska uttalanden" och tillade att dessa uttalanden var "många stolta över i dag".

Så är det. I dag är det många som är stolta över Olof Palmes uttalanden om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

Men när dessa uttalanden framfördes var de djupt kontroversiella. Särskilt debatten om Olof Palmes kritik av USA för bombningarna av Vietnam är närmast en blåkopia av debatten om Margot Wallströms kritik av Saudiarabien i dag. De flesta borgerliga företrädare instämde i att USA:s bombningar av Vietnam förtjänade kritik. Men många av dem menade att kritiken framfördes vid fel tillfälle och i felaktiga former. Sättet som kritiken framfördes på skadade Sveriges möjligheter att påverka och isolerade Sverige i världspolitiken. Förresten var det ingen som brydde sig om vad lilla Sverige tyckte. Utom de amerikanska konsumenterna förstås, som nu skulle sluta köpa svenska Volvo-bilar. Svensk exportmarknad låg i ruiner, var det intryck som gavs. Känns det igen?

När Saudiarabien kallade hem sin ambassadör på ett par veckor använde svenska tidningar rubriknivåer som antydde att kriget stod för dörren. Den saudiske ambassadörens frånvaro var då ändå knappt en flugprick jämfört med den diplomatiska krisen mellan Sverige och USA i samband med Vietnamkriget. I februari 1968 kallade USA hem sin Stockholmsambassadör efter att Olof Palme, då ecklesiastikminister, deltagit i en demonstration i Stockholm mot kriget. Först två år senare sände USA tillbaka sin ambassadör. Och under ”frostens år” 1972–1974, efter Olof Palmes jultal, förbjöd USA Sverige att sända en svensk ambassadör till Washington. Det kallar jag diplomatisk kris.
*
När det gäller sakfrågan om huruvida Margot Wallström och Stefan Löfven bör kalla Saudiarabien och Kina för "diktaturer" eller inte är min inställning väldigt pragmatisk. Jag kan förstå att Utrikesdepartmentet rekommenderar det politiska ledarskapet att inrikta sin kritik på staters handlingar (brott mot mänskliga rättigheter, användande av dödsstraff etc) och inte på staters styrelseskick (diktatur). Det är lättare att få gehör om man kritiserar en aktör för vad den gör och inte för vad den är.

Men ställd mot väggen vid en konkret fråga är det utsiktslöst att försöka ducka för frågan om en stat som Kina eller som Saudiarabien är en diktatur eller ej. Enklast är då att säga: "Ja, vi anser att Saudiarabien är en diktatur och vi kritiserar dess brott mot de mänskliga rättigheterna." Over and done. Det tuvhoppande vi nu upplever bidrar bara till att bibehålla medieintresset för terminologin och drar på ett kontraproduktivt sätt ut på förödmjukelsen för den stat som diskussionen gäller.

2015-03-27

Jimmie Åkesson hos Skavlan

I kväll medverkar Sverigedemokraternas fortfarande sjukskrivne partiledare Jimmie Åkesson i underhållningsprogrammet Skavlan i SVT. Jimmie Åkessons medverkan har väckt debatt, då hans medverkan först spelades upp som en del i en stor nyhetshändelse. Sverigedemokraterna har abonnerat riksdagens presslokal den udda tiden kl 22.00 en fredagskväll (just när Skavlan-programmet slutar) för att berätta en stor nyhet.

Sverigedemokraternas mediestrateger är mycket skickliga. Det är bara några månader sedan partiet lyckades få total uppmärksamhet inför sitt beslut om huruvida man skulle stödja allianspartiernas gemensamma budgetförslag. Samtliga medier fick på bästa nyhetstid stå med mössan i handen och tysta lyssna på Mattias Karlssons evighetslånga utläggning om Sverigedemokraternas politik innan beskedet kom att partiet tänkte stödja allianspartiernas budget.

Jimmie Åkessons medverkan i Skavlan hade kunnat utvecklas till ett motsvarande propagandajippo. Vad var det för nyhet som Sverigedemokraterna skulle berätta och skulle Jimmie Åkesson komma tillbaka som partiledare eller inte? Men nu sänds Skavlan inte live, utan är inspelat sedan några dagar tillbaka. Vi vet därför redan att Jimmie Åkesson är på väg tillbaka på deltid som partiledare och nyhetsintresset för Sverigedemokraternas presskonferens i kväll har falnat.

Är det då rätt eller fel av Sveriges Television att ge Jimmie Åkesson utrymme i Skavlan för att där berätta att han successivt är tillbaka in i politiken? Jag har inget emot att svenska politiker ges utrymme i nöjesprogram, och flera framstående svenska politiker har vid ett flertal tillfällen medverkat i Skavlan. (Nu kan man visserligen påminna om att Jimmie Åkesson inte är vilken politiker som helst, utan att han företräder ett parti som av många uppfattas som främlingsfientligt eller rasistiskt - men det är en annan diskussion).

Problemet som aktualiseras här är att Jimmie Åkesson medverkar i programmet för att där kunna ge besked om sin återkomst till politiken. Ingen annan svensk partiledare hade valt att göra på det sättet. Om till exempel Annie Lööf eller Jonas Sjöstedt varit sjukskrivna, så hade deras återkomst meddelats genom en traditionell pressträff eller ett pressmeddelande och inte genom medverkan i ett underhållningprogram.

Public Service bör inte medverka till att nöjesprogram görs till plattform för politiska utspel. I det här fallet har jag förstått det som att Skavlan-redaktionen under lång tid sökt Jimmie Åkesson för att få honom att medverka och berätta om sin sjukdom. Men Jimmie Åkesson tackar ja först när det står klart att han tänker återkomma som partiledare och Jimmie Åkesson väljer att använda Skavlan-programmet som plattform för att berätta om sin återkomst. Här tycker jag att Sveriges Televison borde insett att man tappat momentum, och inte ställt ställt Skavlan-scenen till Jimmie Åkessons förfogande. Fredrik Skavlan i all ära, men det är politiska journalister som skall formulera frågorna till Jimmie Åkesson när hans återkomst till politiken tillkännages.

Av förhandsinformationen om programmet får jag intrycket av att Sveriges Television nu försöker göra det bästa möjliga av den uppkomna situationen. Vackert så. Men det hade varit än bättre om man från början insett att medverkan i programmet i alltför stor utsträckning riskerade att bli på Jimmie Åkessons villkor.

2015-03-24

Ebba Busch Thor och falangstriderna i KD

Ebba Busch Thor har fått en tuff start som partiledare för Kristdemokraterna innan hon ens har blivit vald. En av de invändningar som riktades mot Ebba Busch Thor i samband med nomineringarna till partiledare var att hon skulle ha svårare att hålla samman partiet än vad hennes huvudkonkurrent Jakob Forssmed skulle ha. Men Kristdemokraternas medlemmar var tydliga i sitt budskap. De ville ha en förändring och förespråkade därför Ebba Busch Thor framför Jakob Forssmed.

I dag presenterade Kristdemokraternas valberedning sitt förslag till ny partistyrelse. I förslaget återfinns Jakob Forssmed som förste vice ordförande och Emma Henriksson som andre vice ordförande. Däremot får Lars Adaktusson ingen plats i presidiet. Det är ingen hemlighet att Jakob Forssmed och Emma Henriksson står varandra nära politiskt, medan Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor anses tillhöra en mer högerorienterad falang.

På sin blogg vädrar nu Lars Adaktusson sitt missnöje över att inte ha nominerats till presidiet. Adaktusson hävdar att "några inflytelserika partiföreträdare aktivt agerat" för att han inte skulle föreslås. Vidare menar Adaktusson att dessa inflytelserika partiföreträdare agerat otillbörligt genom att använda "metoder som i de flesta partier skulle anses dubiösa".

Den kristna, värdekonservativa tidningen Världen idag skriver att det var Jakob Forssmed som ställde krav på att Lars Adaktusson inte skulle finnas med i presidiet, och att valberedningen därför rev upp ett tidigare beslut om att nominera Adaktusson och i stället nominerade Emma Henriksson. KDU:s ordförande Sara Skyttedal säger att det är "sorgligt" att det blivit som det blivit och antyder att det kan komma att bli öppen strid på partiets extra riksting den 25 april om att ge Adaktusson en plats i presidiet.

Den kristdemokratiska falangstrid som nu utspelar sig inför öppen ridå är förstås extra svår att hantera för Ebba Busch Thor så länge hon inte är vald och har ett formellt mandat i ryggen. Ebba Busch Thors anhängare vann striden om partiledarposten. Frågan är nu hur stark motvikt till Ebba Busch Thor de är villiga att acceptera i presidiet och i partiledningen i övrigt.

Rikstinget blir oerhört viktigt. Inte bara för de val som där skall genomföras, utan kanske främst om partiet skall lyckas hålla samman eller om falangstriderna förstärks. Ebba Busch Thor har ett riktigt eldprov framför sig.

2015-03-22

Hur skulle extravalet ha gått? Här finns svaret!

Om drygt fyra timmar skulle vallokalerna stängts och de första prognoserna om valutgången ha presenterats. Men Decemberöverenskommelsen kom emellan, och det extraval som skulle ha genomförts i dag den 22 mars ställdes in.

Vad hade hänt om Decemberöverenskommelsen inte blivit av utan om extravalet i stället hade genomförts? Här är min analys.

Alliansen var avsevärt försvagad efter valförlusten i september 2014. Fredrik Reinfeldt förkunnade sin avgång redan på valnatten. Allianspartierna var bundna av sitt löfte att lägga en sista gemensam budget, men de hade inte räknat med att Sverigedemokraterna skulle rösta för deras förslag och därigenom utlösa en regeringskris. Inte heller hade de räknat med att Stefan Löfven i den situation som uppstod skulle utlysa extraval.

Moderaterna skulle i detta extraval tvingas möta väljarna utan Fredrik Reinfeldt. Partiet hade gjort ett förlustval och tappat nära sju procentenheter av sitt väljarstöd. Anna Kinberg Batra valdes inte till partiledare förrän i januari. Svenska väljare röstar i huvudsak på parti och inte på person. Men Anna Kinberg Batra hade fått en tuff uppgift att på bara några veckor hinna växa in i partiledarrollen och leda och hålla samman sitt parti i valrörelsen. Moderaterna hade i extravalet gått ytterligare något bakåt och fått omkring 22 procent av rösterna.

Folkpartiet gjorde i september 2014 sitt näst sämsta val genom tiderna. Inget tyder på att Jan Björklund och Folkpartiet skulle lyckas växla om plötsligt attrahera nya väljare. Folkpartiet skulle i stort sett upprepa sitt valresultat och få ungefär 5.5 procent av rösterna.

Kristdemokraterna lyckades med knapp nöd klara fyraprocentsspärren. En Göran Hägglund som bestämt sig för att avgå skulle bli tvungen att skjuta upp sina planer, bita ihop och gå in i ännu en valrörelse med fyraprocentsspöket i bakhasorna. Det är svårt att bedöma om taktikröstarna skulle vara fler eller färre i extravalet, men Kristdemokraterna skulle trots allt klara sig kvar i riksdagen. Men marginalen blev knapp, partiet fick 4 procent av rösterna.

Centerpartiet hade i god tid före valet i september 2014 avlägsnat sig från fyraprocentsnivån och Annie Lööf på allvar etablerat sig i rollen som partiledare. Centerpartiet har god kassa och är det alliansparti som haft bäst förutsättningar att hävda sig i extravalet. Jag tror att Centerpartiet hade kunna tjäna en del på de övriga allianspartiernas svaghet och öka något, till 8 procent av rösterna.

Socialdemokraterna visade politisk handlingskraft genom Stefan Löfvens besked om att utlysa extraval. Men under valkampanjen skulle Stefan Löfven varje dag och varje stund ha fått konfronteras med allianspartiernas argument att Socialdemokraterna saknade regeringsduglighet. Efter åtta år i opposition hade Stefan Löfven tvingats utlysa extraval efter bara några månader som regeringschef. Det är ovisst hur starkt intryck väljarna hade tagit av det argumentet, men det är svårt att se hur Socialdemokraterna under dessa förutsättningar signifikant skulle ha stärkt sin ställning i väljaropinionen. Partiet hade tappat något och fått omkring 30 procent av rösterna.

Miljöpartiet gjorde i valet 2014 ett sämre resultat än vad man hade hoppats. Möjligen hade partiet genom en förändrad strategi något kunnat förbättra sitt resultat, men jag tror ändå att resultatet hade blivit ungefär detsamma som i september. Miljöpartiet skulle således ha fått omkring 7 procent av rösterna.

Vänsterpartiet sidsteppades direkt efter valet av Stefan Löfven och fick aldrig vara med i några regeringsförhandlingar. I stället kunde partiet koncentrera sig på att utveckla en oppositionspolitik från vänster. I ett extraval kunde Vänsterpartiet ha gynnats av denna oppositionsroll och kanske förbättra sitt resultat till 7.5 procent av rösterna.

Sverigedemokraterna skulle genom Jimmie Åkessons sjukskrivning tvingas gå till val utan sin partiledare. Jag tror inte Åkessons frånvaro under dessa omständigheter hade fått någon avgörande betydelse för valutgången. Den avgörande frågan blir i stället hur väljarna ställt sig till partiets agerande i samband med budgetomröstningen. Det var ju så att partiet genom att bryta praxis och rösta för Alliansens förslag utöste den regeringskris som ledde fram till det extraval som nu inte blev. Skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna visat att partiet var handlingskraftigt och ta strid för sina värderingar på ett sätt som innebar att de övriga partierna inte kunde fortsätta nonchalera dem? Eller skulle väljarna tycka att Sverigedemokraterna nu skapade oreda och orsakat ett dyrt och onödigt extraval som ingen egentligen ville ha? Jag tror att dessa båda tendenser skulle jämna ut varandra och partiet skulle därmed tangera sitt valresultat på cirka 13 procent av rösterna.

Feministiskt initiativ och Piratpartiet skulle inte i ett extraval lyckas flytta fram sina positioner.

Extravalet skulle således givit de rödgröna partierna  omkring 44.5 procent av rösterna, mot 39.5 procent för allianspartierna. Extravalet ledde således inte till någon egentlig förändring i styrkeförhållandet mellan regering och opposition. Stefan Löfven skulle få förnyat förtroende att bilda regering. Allianspartierna skulle sannolikt inte lägga något ytterligare gemensamt budgetförslag under mandatperioden. Stefan Löfven kunde därigenom hanka sig fram under mandatperioden, och någon motsvarighet till Decemberöverenskommen hade kanske inte arbetats fram.

Min analys av valutgången för det inställda extravalet hamnar väldigt nära de opinionsmätningar som redovisar opinionsläget i dag, som till exempel DN/Ipsos från i morse.

Jag diskuterade det inställda extravalet i dagens P4 Extra med Emanuel Karlsten (ännu ej på nätet).

2015-03-17

Valet i Israel - blir det regeringsskifte?

Uppdatering efter exit polls återfinns längst ned i texten. Om drygt två timmar stänger vallokalerna i Israel och vi får genom vallokalundersökningar en första indikation på om det blir regeringsskifte eller ej. När premiärminister Benjamin Netanyahu tidigare i år utlyste "early elections" trodde de flesta att han utan större problem skulle få regera vidare och kanske också med ett stärkt politiskt mandat.

Men valrörelsen har blivit betydligt mer dramatisk än vad de flesta bedömare då antog. I de senaste opinionsmätningarna får Benjamin Netanyahus Likud-parti bara 21 mandat av det israeliska parlamentet Knessets 120, medan utmanaren Zionist Union får 26 mandat. Zionist Union är en allians mellan Socialdemokraterna under ledning av Isaac Herzog och det liberala partiet Hatnua under ledning av Tzipi Livni.

Nu är det inte säkert att det räcker att Zionist Union blir större än Likud för att åstadkomma ett regeringsskifte. Likud och Benjamin Netanyahu har några högerorienterade partier att välja mellan för att åstadkomma en någorlunda regeringsduglig koalition. Det går inte heller att utesluta en bred regering där både Likud och Zionist Union ingår, kanske med ett roterande innehav av premiärministerposten. En utbrytning ur Likud, det nya partiet Kulanu under ledning av Moshe Kahlon, kan bli tungan på vågen och det är inte självklart vilken regeringskoalition det partiet i så fall kommer att stödja.

I vilket fall uppfattar många redan nu Benjamin Netanyahu som valets stora förlorare, oavsett om han lyckas hålla sig kvar vid makten. De senaste dagarna har hans valkampanj visat tecken på desperation. Benjamin Netanyahu har plötsligt bytt position i frågan om upprättandet av en palestinsk stat och säger nu att han inte tänker acceptera en sådan under sin tid som premiärminister. Netanyahu har också framfört antydningar om en internationell konspiration mot honom och hans Likud-parti och att USA finansierar hans konkurrenters valkampanjer.

Skulle ett regeringsskifte i Israel påverka förutsättningarna för fredsprocessen mellan israeler och palestinier? Fredsprocessen har varit obefintlig sedan Israel vägrat avbryta utbyggnaden av sina illegala bosättningar. Förväntningarna bör nog inte heller vara särskilt höga. Valrörelsen i Israel har i huvudsak kretsat kring inrikespolitiska frågor, främst den allt mer bekymmersamma bostadsfrågan. United Zionism har visserligen sagt att man vill försöka få igång fredssamtalen med palestinierna igen, men det är osäkert vilket mandat en ny israelisk center-vänsterregering skulle få för att på allvar kunna driva frågan framåt. Ibland kan det också vara så att det är hökar som Benjamin Netanyahu som lättare kan göra eftergifter, då de uppfattas ha större trovärdighet i att de inte säljer ut staten Israels säkerhetsintressen.

I vilket fall tror jag ändå att ett nytt politiskt ledarskap i Israel är nödvändigt för att få fart på fredsprocessen igen. Jag hoppas därför på ett regeringsskifte och att de vallokalundersökningar som publiceras strax efter kl 21.00 i kväll pekar i sådan riktning.

Jag återkommer med en kort uppdatering senare i kväll, när vallokalundersökningarna är publicerade. Valrörelsens sista timmar och efterhandskommentarerna följer jag främst på vänsterliberala och alltid läsvärda Haaretz.

Uppdatering tisdag kl 21.30: De första exit polls tyder på en framgång för Likud och Benjamin Netanyahu. Likud och Zionist Union får ungefär lika många mandat, vilket avsevärt försvårar för Zionist Union att bilda regering. Det blir inte helt enkelt för Netanyahu heller, som fortfarande kan komma att behöva stöd från Kulanu (se ovan). Mycket talar för att presidenten kommer att sondera förutsättningarna för en bred koalitionsregering, där både Likud och Zionist Union ingår. En sådan koalition kommer sannolikt också att åtminstone på kort sikt innebära ett fortsatt dödläge i fredsprocessen.

Uppdatering onsdag kl 08.10: När det slutgiltiga valresultatet nu börjar växa fram visar det sig att Likuds valresultat t o m tycks överträffa resultatet i vallokalundersökningarna. "Bibi är en trollkarl" skanderar Benjamin Netnyahus anhängare, meddelar Cecilia Uddén från Tel Aviv. Från att ha betraktats som valets förlorare redan före valet framstår han nu som en vinnare. Det är svårt att identifiera ljuspunkter i israelisk politik just nu.

2015-03-15

Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna som ett högerparti?

Det är klart att vi står mer till höger i svensk politik än vad de övriga partierna gör, sa Kristdemokraternas blivande partiledare Ebba Busch Thor i en intervju till Dagens Nyheter i torsdags. Men redan dagen därpå, när Ebba Busch Thor i en intervju i SVT Aktuellt ombads utveckla sitt påstående om att Kristdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad de andra partierna gör, ändrade hon sig. Jag skall rätta mig något där och vara tydlig med att Krisdemokraterna står mer till höger i svensk politik än vad vi står till vänster. Programledaren Cecilia Gralde frågade då vad som egentligen gällde: Står ni längst till höger, eller vad menar du? Ebba Busch Thor svarade: Nej, det anser jag inte att vi gör (...) vi står mer till höger än till vänster.

Det är utomordentligt ovanligt att enskilda politiker ber att få "rätta sig själva", såvida det inte rör sig om en felaktig faktauppgift som framförts av misstag. I stället är det vanligt att politikerna menar att ett uttalande missuppfattats eller att det presenterats lösryckt ur sitt sammanhang. Jag tycker det hedrar Ebba Busch Thor att hon inte använde någon av de smitvägarna, utan faktiskt valde att öppet rätta sig själv.

Programledaren Cecilia Gralde blev nog rätt så häpen av det inträffade, för hon missade att ställa den naturliga följdfrågan om varför Ebba Busch Thor rättade sig själv. Hade Ebba Busch Thor vid det första tillfället snubblat på orden och redan då menat något annat än det hon faktiskt sa? Eller hade Ebba Busch Thor nu tänkt efter och kommit fram till att det trots allt nog inte var så att Kristdemokraterna var det parti som står mer till höger än vad de andra partierna gör? 
Nu anar man i stället en eftertankens kranka blekhet där Ebba Busch Thor eller någon av hennes medarbetare efter hennes första uttalande gjorde bedömningen att det kanske inte var så strategiskt klokt att i detta läge beskriva Kristdemokraterna som det parti som står mest till höger i svensk politik.

Flera bedömare tror att Kristdemokraterna faktiskt kommer att förflytta sig till höger med Ebba Busch Thor som partiledare. Vänstra stranden skriver insiktsfullt om detta och i sak har jag inte något att tillägga. I stället vill jag betona att partiledarens kanske viktigaste uppgift är hålla samman partiet. Om Ebba Busch Thor har ambitionen att föra Kristdemokraterna högerut är det sannolikt bättre att göra det genom praktisk handling än att i ord betona att Kristdemokraterna är ett högerparti. Risken finns att ordet "högerparti" inte bara skrämmer bort mittenväljare utan framförallt skapar alienation bland mer vänsterorienterade aktiva kristdemokrater.

Om en dryg timma medverka Ebba Busch Thor i SVT Agenda. Det skall bli spännande att se hur hon där formulerar sig om Kristdemokraterna som ett högerparti.