2014-08-31

Stefan Löfven i SVT:s partiledarutfrågning


I dag är det bara två veckor kvar till valet och opinionsläget är relativt stabilt. Visserligen minskade de rödgröna partiernas försprång i den senaste Sifo-mätningen till 7.3 procentenheter, men det är svårt att hitta någon oberoende bedömare som tvivlar på att de rödgröna partierna kommer att vara större än Alliansen när valet är genomfört. Fokus riktas i stället på frågan om huruvida Sverigedemokraterna kommer att bli vägmästare och vad det i så fall betyder för Stefan Löfvens möjligheter att regera under den kommande fyraårsperioden.

Varför lyckas då Socialdemokraterna inte dra större nytta av Alliansens svaghet och lyfta i opinionen? Socialdemokraterna har varit framgångsrika i att lyfta fram relevanta samhällsproblem i form av den höga arbetslösheten, skolans sviktande resultat, köer och andra missförhållanden inom sjukvården samt krisen inom järnvägen och bostadsbristen. Men partiet har varit sämre på att visa väljarna på vilket avgörande sätt en socialdemokratisk politik skiljer sig från en borgerlig politik.

Inför valrörelsen 2010 ställde sig Socialdemokraterna frågan ”Hur vill vi förändra Sverige?” och sedan gick partiet till val på de svar man formulerat på frågan. Valet slutade emellertid med en förlust och därför närmade sig Socialdemokraterna i stället valrörelsen 2014 utifrån frågan ”Hur går vi till väga för att vinna valet?”. Den frågan har varit vägledande för den socialdemokratiska strategin under senare delen av mandatperioden. (Jag kommenterar Socialdemokraternas stillastående i opinionen för SVT Rapport här.)

Socialdemokraterna har heller inte lyckats få valrörelsen att handla om de frågor man vill. I stället har Fredrik Reinfeldt genom sitt oväntade utspel i sitt sommartalför ett par veckor sedan fört upp frågan om ökad flyktingmottagning på dagordningen. Men frågan om ökad flyktingmottagning har knappast diskuterats i form av följande konkreta sakfrågor. Hur skall vi få fler kommuner att ta emot fler flyktingar? Hur skall vi minska arbetslösheten för att bättre kunna integrera dem som kommer hit? Hur skall vi lösa bostadsbristen, så att de som kommer hit skall kunna få någonstans att bo? I stället har debatten i huvudsak förts på en metanivå: Var det av valtaktiska skäl som Fredrik Reinfeldt ställde ökad flyktingmottagning mot sociala reformer? Tjänar Sverigedemokraterna på Fredrik Reinfeldts utspel? Vad betyder det för Kristdemokraterna att ordföranden för partiets ungdomsförbund KDU Sara Skyttedal skrev en artikel på DN Debatt om gränsdragning för flyktingmottagning som fick andra framträdande Kristdemokrater att "skämmas" och "må dåligt"? Det olyckliga med metadebatten är att den riktar fokus på flyktingfrågan samtidigt som skillnaden mellan vänster och höger i sakfrågan tenderar att osynliggöras.

I kväll är det Stefan Löfvens tur att medverka i SVT:s partiledarutfrågning. Såväl frågorna som Löfvens svar blir en indikation på vart valrörelsen håller på att ta vägen. Jag har tidigare framfört att jag tror att valrörelsen kommer att "normaliseras" de två veckor som är kvar till valet. Vi får väl se om jag blir sannspådd.

Avslutningsvis undrar jag: Vilken funktion fyller ett valmanifest om det inte presenteras för väljarna trots att förtidsröstning pågår sedan en tid och det bara är 14 dagar kvar till valet?

2014-08-27

Vapenvilan i Gaza lever på lånad tid

Äntligen har Israel och palestinierna enats om en icke tidsbegränsad vapenvila i Gaza. Över 2 200 människor - de allra flesta civila palestinier - har dödats i det krig som bröt ut för sju veckor sedan. Beskedet om vapenvila måste förstås hälsas med glädje. Nu möjliggörs humanitär hjälp till Gaza samtidigt som det mödosamma återuppbyggnadsarbetet kan påbörjas. Blockaden kommer att lättas, palestinska fiskare får utökade zoner att fiska i, gränsövergångarna till Israel och Egypten kommer sannolikt att öppnas och beskjutningarna från Gaza mot Israel att åtminstone tillfälligt upphöra.

Men vapenvilan innebär bara en andhämtning, och utgör ingen lösning på konfliktens kärnfrågor. Blockaden består och palestiniernas krav om att få bygga en hamn och en flygplats skall förhandlas i annan ordning. Det samma gäller för Israels krav om att Gaza skall demilitariseras och att Hamas och Islamiska Jihad skall avväpnas. Och vem kommer att ha makten på Gaza - Hamas eller den Palestinska myndigheten?

I väntan på en politisk lösning på konflikten kommer palestinierna att bygga nya tunnlar för att underminera blockaden. Hamas och Islamiska Jihad kommer att förnya sina vapenarsenaler. Israel kommer inte att tveka att skärpa blockaden om krislägen uppstår - Hamas och Islamiska Jihad kommer då heller inte att tveka att skjuta nya raketer mot Israel. Om ingen politisk lösning kommer till stånd lever freden - eller snarare vapenvilan - i Gaza på lånad tid. Så länge blockaden finna kvar kommer våldet förr eller senare att blossa upp igen.

Båda sidor är förlorare i kriget i Gaza. Över 2 000 palestinier har dödats och den infrastrukturella förstörelsen svår att föreställa sig. Blockaden består, om än under något mjukare former. Israel har misslyckats totalt i sin strävan att avväpna Hamas och Islamiska Jihad och att demilitarisera Gaza. De båda palestinska organisationerna kan när som helst återuppta sina beskjutningar av Israel.

Nu stundar ytterligare förhandlingar mellan Israel och palestinierna, dels om ytterligare lättnader eller till och med hävande av blockaden och dels om en demilitarisering av Gaza. Dessa förhandlingar måste för att bli framgångsrika knytas till återupptagna fredsförhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten om villkoren för hävandet av den israeliska ockupationen av Västbanken med östra Jerusalem samt upprättandet av en palestinsk stat.

Ett viktigt steg på vägen är genomförandet av nya demokratiska val i Palestina och att omvärlden erkänner den regering som palestinierna röstar fram. Palestinierna måste tala med en röst för att kunna nå framgång i förhandlingarna. I Israel behövs en attitydförändring i frågan om fred och upprättandet av en palestinsk stat. Kanske att erfarenheterna från Gazakriget kan skärpa insikten i Israel att status quo inte är ett gångbart alternativ.

2014-08-24

Så var manifestationen mot Svenskarnas Parti på Götaplatsen i dag

I dag deltog jag i en manifestation på Götaplatsen i Göteborg, mot det nazistiska Svenskarnas Parti som höll möte på samma plats. Givet gårdagens våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Malmö var jag orolig att även manifestationen i Göteborg skulle leda till våldshandlingar. Så blev dessbättre inte fallet, åtminstone inte vad jag kunde se.

Jag uppskattar antalet demonstranter till någonstans mellan 1 000 och 1 500, men väldigt många personer kom och gick under den tid manifestationen pågick. Ungdomar dominerade bland demonstranterna, men alla åldersgrupper var närvarande. Jag såg väldigt få maskerade personer och nästan inga fanor och banderoller som kunde kopplas till AFA eller motsvarande vänsterrörelser. Från Svenskarnas Parti syntes kanske drygt 10 personer, inklusive funktionärer och partiledaren Stefan Jacobsson.

Stämningen bland demonstranterna var mycket känsloladdad. Avskyn mot rasism och nazism har djupa rötter i svensk politisk kultur, och jag tvivlar på att det finns något annat land i världen där den antirasistiska normen skulle vara starkare. Trots de starka känslorna och den antagonistiska stämningen uppvisade de demonstranter jag såg en stark självdisciplin, vilket bidrog till manifestationens tyngd. Det samma får sägas om polisen, där jag inte såg några tecken på irritation eller provokativt beteende, trots det massiva trycket från demonstranterna. Polisen hade förberett sig på det värsta, men piketerna på bilden nedan stod stillsamt parkerade hela tiden som demonstrationen pågick.


Utifrån min plats gick det inte att höra någonting av Stefan Jacobssons tal. Burop, nyckelskrammel och annat oväsen satte hinder i vägen. Är det ett demokratiproblem? Nej, det tycker jag inte. Polisen hade denna gång ordnat med särskilda fållor närmare talaren och jag uppfattade det som att talet gick att uppfatta därifrån. Stefan Jacobsson valde också att fullfölja sitt tal, som pågick i över en halvtimma.

Svenskarnas Parti kan betecknas som ett nazistiskt parti. Men partiet är inte olagligförklarat, och inbegrips därför av den grundlagsskyddade mötesfriheten. Det är upp till polisen att avbryta mötet om de anser att talaren bryter mot lagen, t ex genom att uttala sig på ett sätt som innebär hets mot folkgrupp. Enskilda medborgare kan också polisanmäla partiets aktiviteter, om de menar att de går utöver lagens gränser. Är man inte nöjd med gränsdragningen, får man argumentera för en förändring av lagen.

Men på samma sätt som Svenskarnas Parti har yttrandefrihet och mötesfrihet har alla vi som avskyr rasism och nazism rätt att demonstrera varje gång partiet utövar sin frihet. Polisen har till uppgift att se till att båda friheterna värnas - i dag tyckte jag de skötte sin uppgift bra,

Jag är tveksam till allt fokus som riktas mot Svenskarnas Parti (till vilket jag själv bidrar, till exempel genom denna bloggpost). Partiet är oerhört litet och kan som bäst få en handfull kommunala mandat i årets val. För mycket fokus på Svenskarnas Parti kan också riskera att bidra till att "normalisera" Sverigedemokraterna, eftersom Sverigedemokraterna i mångas ögon inte är lika extrema för Svenskarnas Parti.

Samtidigt gäller det att värna och upprätthålla den antinazistiska och antirasistiska normen. Det är viktigt nog, och därför kommer jag att fortsätta delta i dessa demonstrationer när tillfälle bjuds.

2014-08-22

Läget i valrörelsen

Det har varit en intensiv valrörelsevecka. Två ämnen har dominerat debatten: flyktingmottagning och regeringsfrågan.

Debatten om svensk flyktingmottagning var oväntad. Genom Fredrik Reinfeldts sommartal i lördags och  Carl Bildts och Anders Borgs presskonferens om oron i världen i onsdags riktades fokus mot pågående kriser i omvärlden, samt hur Sverige påverkas av ökad flyktingmottagning. Så skapas bilden av ett statsmannamässigt ledarskap som tar de internationella frågorna på stort allvar och som kombinerar en generös och solidarisk flyktingpolitik med en vilja och förmåga att ta ekonomiskt ansvar för sin solidaritet.

Debatten om regeringsfrågan var desto mer väntad. Mot bakgrund av den ovan beskrivna bilden av ett internationellt krisläge har Alliansen allt att vinna på att spela upp bilden av sin egen regeringsduglighet mot den osäkerhet i regeringsfrågan som följer på en rödgrön valseger.

Tonen i debatten har varit hård och den ömsesidiga misstänksamheten tycks total. Rödgröna företrädare tolkar Moderaternas agerande som ett cyniskt spel, där partiet skamlöst utnyttjar människor på flykt för sina egna partiegoistiska syften och samtidigt bidrar till att öka stödet för Sverigedemokraterna. Alliansföreträdare tolkar å sin sida varje antydan om att man skulle ägna dessa frågor en partistrategisk tanke som ett moraliskt skamgrepp.

Verkligheten är som så ofta något mera grå. Det vore naivt att förneka Fredrik Reinfeldts uppriktiga engagemang för en generös flyktingpolitik. Lika naivt vore det att påstå att valrörelsen inte på något sätt skulle ha påverkat hans och Moderaternas sätt att hantera dessa frågor under veckan som gått. Ideologi och strategi pekade på samma håll.

Sammantaget har det varit en bra vecka för Alliansen. Debatten har kretsat kring de frågor där regeringen fortsatt anser sig stå stark: vikten av ekonomiskt ansvar och regeringsduglighet i en svår tid.

Däremot tror jag inte att den gångna veckan blir den spelvändare som Alliansen kanske hoppats på. Jag har svårt att se hur debatten om kriserna i omvärlden eller Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar skall kunna hålla sig kvar högst upp på dagordningen under de veckor som kommer. När det gäller regeringsfrågan är det mesta nu sagt och uppklarat. Alliansen kommer (vilket jag hela tiden hävdat) att släppa fram en socialdemokratiskt ledd regering, om de rödgröna blir större än allianspartierna och även om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. En sådan rödgrön minoritetsregering har också goda möjligheter att få igenom sin första budget, eftersom varken Moderaterna eller Socialdemokraterna kommer att ha något intresse av ett tidigt nyval och allianspartierna inte tänker regera i ett läge där de i varje enskild fråga behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

Därför tror jag att valrörelsen nu återgår till det "normala". Frågor om jobb, skola, omsorg, miljö, välfärdsfrågor m m återtar sin plats högst upp på dagordningen. Första indikationen på om jag har rätt kommer i samband med allianspartiernas förhandlingar på Harpsund i helgen och debatten kring det valmanifest som presenteras strax därpå.

2014-08-20

Vad var egentligen syftet med dagens pressträff om oron i världen?

I dag kallade utrikesminister Carl Bildt och finansminister Anders Borg till pressträff för att tala om oron i världen. Jag kan inte minnas att någon svensk regering tidigare mitt under pågående valrörelse kallat till pressträff för att tala om det internationella läget. Möjligen kan det ha skett i samband med någon enskild dramatisk händelse, till exempel Sovjetunionens och Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 eller det misslyckade kuppförsöket i Ryssland i augusti 1991.

Syftet med pressträffen var lite oklart. Bildt och Borg bjöd på allvarsord om läget i världen och om läget för svensk ekonomi. Men det blev aldrig tydligt vilka slutsatser vi förväntades dra av denna beskrivning. "Det är en oroligare tid", påstod Carl Bildt. Oroligare jämfört med när då? Var det inte lika oroligt under kalla kriget och hoten om kärnvapenanvändning? Eller under krigen på Balkan och de påföljande flyktingströmmarna till Sverige? Eller under finanskrisernas år? Eller efter den 11 september och det efterföljande kriget mot terrorismen och den USA-ledda invasionen av Afghanistan?

Den snabbt hopkallade pressträffen har tolkats på två olika sätt. En del - företrädesvis alliansanhängare - beskriver den som ett uttryck för statsmannaskap. De internationella frågorna är viktiga. Migrationsverkets rapport om ökade flyktingströmmar till Sverige förändrar förutsättningarna för den ekonomiska politiken. Det vore ohederligt att undanhålla de svenska väljarna denna dramatiska händelseutveckling.

Andra - företrädesvis sympatisörer till de rödgröna partierna - tolkar pressträffen som ett uttryck för valstrategi. En allt mer pressad Allians vill vrida den politiska dagordningen i riktning mot de sakområden där regeringen fortfarande står relativt stark, det vill säga i frågor kring ledarskap och eknomisk politik. Genom att spela upp en känsla av att Sverige står inför en svår kris hoppas man att väljarna skall sluta upp bakom det trygga och stabila, det vill säga en fortsatt alliansregering.

Vilken av dessa båda tolkningar är då mest rimlig? Jag ser dem inte som ömsesidigt uteslutande. Här är en situation där sakpolitiska och strategiska överväganden överensstämmer. Det finns ett sakpolitiskt värde för alliansregeringen att betona solidaritet och öppenhet samtidigt som man markerar insikt om det osäkra läget i världen och förbereder svenska folket på att en ökad flyktingmottagning får ekonomiska konsekvenser. Samtidigt finns det ett strategiskt värde för alliansregeringen att rikta debatten mot ledarskap och ekonomi och försöka skapa en bild av skarpt läge.

Det som ligger Alliansens trovärdighet i fatet är således inte att det saknas sakpolitiska skäl för att tala solidaritet, flyktingmottagning och ekonomi. I stället är det sättet man hanterat frågan på som känns ansträngd.

Migrationsverkets rapport om behovet av ökad flyktingmottagning blev offentlig redan för en månad sedan, och dessförinnan hade Migrationsverket vid ett flertal tillfällen påtalat behovet av större resurser. Då blir det lite yrvaket när regeringen först efter en månad reagerar och slår på larmtrumman. Dagens pressträff utmynnade också i en antiklimax när regeringen inte presenterade några åtgärder alls för att hantera det uppkomna läget. Anders Borg förklarade pressträffen med att han ville ge svenska folket sin bild av det ekonomiska läget. Ja, men det kommer han att göra om några dagar, vid den sedan länge inplanerade, traditionella redovisningen av regeringens nya ekonomiska prognoser. Så frågan kvarstår - vilket var egentligen det sakpolitiska syftet med dagens pressträff?

De flesta bedömare anser att Sverigedemokraterna tjänar på att deras enda profilfråga - flykting - och invandringspolitiken - nu kommer i fokus och att en ökad flyktingmottagning beskrivs som ett hinder för sociala reformer. Så brukar det bli. I det här fallet är jag dock inte helt säker. Fredrik Reinfeldts sätt att betona behovet av en generös flyktingpolitik - vad den är skulle kosta - är vad jag kan förstå inte särskilt vanlig bland europeiska högerledare. Det är en ny situation och därför är det heller inte säkert att de internationella erfarenheterna är tillämpbara på Sverigedemokraterna denna gång.

I dagens mätning från Ipsos/DN uppgår de rödgrönas försprång i opinionen till hissnande 14.8 procentenheter och det är bara tre och en halv vecka kvar till valet. Att vara borgerlig valstrateg är sannerligen inget önskejobb i dag.

2014-08-17

Varför väljer Fredrik Reinfeldt att ställa flyktingmottagning mot sociala reformer?

Fredrik Reinfeldts sommartal på Norrmalmstorg igår bjöd på en stor överraskning. I talet vädjade Fredrik Reinfeldt till svenska folket att öppna sina hjärtan för dem som nu flyr till Sverige från olika krigshärdar i världen, samtidigt som han starkt betonade de ekonomiska kostnader som flyktingmottagandet skulle föra med sig. Reinfeldt anklagade de rödgröna partierna för att inte ta hänsyn till de ökade kostnaderna för flyktingmottagningen när de utformat sina reformförslag inför valet i september.

De flesta bedömare är ense om att Fredrik Reinfeldts utspel gynnar Sverigedemokraterna. Partier tenderar att gynnas när deras profilfrågor får ökat utrymme i samhällsdebatten, och i det här fallet formulerar sig Reinfeldt på ett sätt som ger stöd åt Sverigedemokraternas verklighetsbild - en generös flyktingmottagning blir ett hinder för viktiga samhällsreformer. Det är inte konstigt att Sverigedemokraterna jublade igår.

Varför väljer då Fredrik Reinfeldt att göra på detta sättet? Hans aversion mot Sverigedemokraterna är väl känd och det är också svårt att se vilka politiska mål han hoppas kunna uppnå. Vilka är de sakpolitiska och strategiska överväganden som ligger bakom utspelet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ.

1.) Fredrik Reinfeldt vill visa statsmannaskap, genom att ge uttryck för generositet i flyktingpolitiken och samtidigt vara beredd att ta de ekonomiska konsekvenserna av en sådan generositet. Den rödgröna oppositionen kan utpekas som ekonomiskt oansvarig och anklagas för att bygga luftslott till väljarna. Alliansen underläge i opinionen är nära nog hopplöst. Fredrik Reinfeldt försöker nu attrahera den del av medelklassen som gärna ser en generös flyktingpolitik men som i dagläget inte brinner för sociala reformer. Fredrik Reinfeldt hoppas på detta sätt vinna en del röster från övriga allianspartier, men framför allt attrahera väljare som tvekar mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Alliansen.

Mot denna tolkning talar att Moderaterna är det parti vars väljare är mest negativa till en generös flyktingmottagning, om vi bortser från Sverigedemokraterna. Sannolikheten är stor att Fredrik Reinfeldt genom sitt utspel demobiliserar en del av sina egna väljare, eller till och med riskerar att mista dem till Sverigedemokraterna eller till något alliansparti. I vilket fall är det svårt att se att utspelet skulle kunna bli den game-changer ("spelvändare") som förhindrar att de rödgröna partierna blir större än Alliansen.

2.) Fredrik Reinfeldt inser att spelet är slut och han vill nu åstadkomma en situation där det blir så svårt som möjligt för de rödgröna partierna att regera. Genom att lyfta fram flyktingfrågan och genom att sätta flyktingmottagning i motsättning till sociala reformer ökar han sannolikheten för att Sverigedemokraterna kommer att få spela en vågmästarroll efter valet i september och att en rödgrön regering under ledning av Stefan Löfven får svårt att överleva hela mandatperioden. Alliansen kan utnyttja den rödgröna regeringens svårigheter till att lyfta fram sin egen regeringsduglighet och stå väl rustade inför valet 2018, eller inför ett eventuellt nyval innan dess.

Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt verkligen avskyr Sverigedemokraterna, och att det därför är högst tveksamt att han skulle bjuda Sverigedemokraterna på ökat opinionsstöd i hopp om att därigenom underlätta ett återkommande till makten för Alliansen om några år. Sverigedemokraternas nya väljare skulle också med stor sannolikhet komma just från Moderaterna, och det finns ingen självklarhet i att de skulle välja att komma tillbaka till Moderaterna i valet 2018. Det är heller inte självklart att Moderaterna och de övriga allianspartierna skulle ha något att vinna på ett nyval.

3.) Fredrik Reinfeldt insåg inte att hans formulering skulle få det spinn som det nu fick. Reinfeldt talade utan manus, vilket ger utrymme för improvisation och för formuleringar som inte alltid är så väl valda. I så fall kommer Fredrik Reinfeldt - kanske redan i kväll i SVT Agenda - att tona ned sitt utspel och försöka rikta fokus på andra saker.

Mot denna tolkning talar att Fredrik Reinfeldt är en skicklig och rutinerad politiker, och att han borde/måste ha insett konsekvenserna av sitt sätt att uttrycka sig.

Sammantaget lutar jag trots allt åt alternativ 1 ovan, möjligen i kombination med alternativ 3. Jag inser att det kan röra sig om visst önsketänkande från min sida. Jag har alltid hållit Fredrik Reinfeldt högt för att han hållit rågången mot Sverigedemokraterna och jag har svårt att tro att han i valrörelsens slutskede frivilligt skulle bjuda dem på en sådan karamell. Fredrik Reinfeldts uttalanden och agerande de närmaste dagarna lär ge ökad vägledning i saken.

2014-08-15

Förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering - släpps en sådan verkligen fram?

Uppdaterat tisdag 19 augusti kl 19.00: I dag satte Moderaternas partisekreterare Kent Persson ned foten och tydliggjorde att Moderaterna kommer att släppa fram en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna blir större än Alliansen och Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Därmed satte han stopp för alla de spekulationer som förekommit de senaste dagarna om att Fredrik Reinfeldt skulle försöka klamra sig kvar som statsminister även efter en valförlust.

Jag har - som visas nedan - hela tiden avfärdat dessa spekulationer och hävdat att det inte finns några rimliga argument för att Fredrik Reinfeldt efter en valförlust skulle välja att försöka stoppa en rödgrön regering. En alliansregering som inte avgick efter en valförlust skulle inte ha någon politisk legitimitet och den skulle sannolikt heller inte bli särskilt långlivad. Dessutom hyser Fredrik Reinfeldt en djup motvilja mot Sverigedemokraterna och deras politik och han vill inte gå till historien som den som gav Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen.

Däremot har jag förståelse för att Fredrik Reinfeldt inte varje gång en mikrofon sätts framför hans mun måste upprepa denna utfästelse. Ett ständigt utlovande om att släppa fram en rödgrön regering riskerar att bli demobiliserande för hans egna sympatisörer och kan ge intryck av att han redan ser spelet som förlorat.

Jan Björklund och Annie Lööf sa igår i SVT Rapport att största blocket skall bilda regering. Därmed är saken avgjord, och valdebatten kan möjligen börja kretsa något mer kring ideologi och politiska sakfrågor i stället.

Jag kommenterar utvecklingen för TT, bland annat här.
*
I min förra bloggtext analyserade jag förutsättningarna för en rödgrön minoritetsregering, om de rödgröna partierna skulle bli större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Några har hört av sig och undrat om jag är säker på att Fredrik Reinfeldt i ett sådant läge verkligen släpper fram en rödgrön regering, samt hur jag uppfattar risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

Ja, jag är helt säker på att Fredrik Reinfeldt inte försöker klamra sig fast vid makten om de rödgröna partierna blir större än allianspartierna och Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Flera skäl talar emot att han skulle göra så.  

En sådan alliansregering får en extremt svag legitimitet. Hela valdebatten utgår från frågan vilket block som blir störst, Alliansen eller de rödgröna, och det block som blir minst kommer att uppfattas som valets förlorare. Fredrik Reinfeldt har också bundit sig vid masten, genom att flera gånger markera att han tycker att det block som blir störst skall regera. (Visst, Reinfeldt har inte kommenterat varje enskilt hypotetiskt utfall av valet men han har varit klar i principfrågan - störst block vinner. Han skulle uppfattas som en slingerbult om han efter en valförlust försökte omdefiniera vad han egentligen menat.)

En sådan alliansregering blir heller inte särskilt långlivad. Den skulle inte ens klara sin första budgetomröstning, om de rödgröna gick samman kring ett gemensamt budgetförslag. (Sverigedemokraterna skulle, givet sina extrema ståndpunkter om invandring och flyktingpolitik, knappast kunna rösta för en alliansbudget.) Även om de rödgröna valde attt avstå från ett gemensamt budgetförslag eller om Sverigedemokraterna mot all förmodan valde att stödja alliansbudgeten skjuts problemen bara på framtiden. Alliansregeringen skulle behöva Sverigedemokraternas aktiva stöd i varje enskild omröstning, och utan ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna blir situationen snart ohållbar. Allianspartierna är inte villiga att skapa ett sådant formaliserat samarbete, i stället väntar regeringskris och eventuellt nyval. Det vet Fredrik Reinfeldt, och han vill inte dit.

Låt oss också komma ihåg att Fredrik Reinfeldt avskyr Sverigedemokraternas politik och deras värdegrund. Det är sällan man hör Fredrik Reinfeldt så trovärdig och bottna så djupt i en fråga som när han uttrycker sin ovilja mot Sverigedemokraterna. Inom allianspartierna finns det gott om personer som delar Fredrik Reinfeldts här djupt kända övertygelse och aldrig skulle acceptera ett samarbetsarrangemang med Sverigedemokraterna.

Hur är det då med risken att Moderaterna senare under mandatperioden och efter Fredrik Reinfeldts förmodade avgång blir mindre strikta i sitt avståndstagande från alla former av samarbete med Sverigedemokraterna? Ja, svaret på den frågan betingas av vad som händer inom Moderaterna efter en valförlust och hur det politiska landskapet i övrigt utkristallerar sig. En valförlust för Moderaterna följs sannolikt av en ideologiskt betingad maktstrid där utgången är oviss. Det kan uppstå åsiktsgrupperingar som menar att Moderaternas och allianspartiernas enda möjliga väg tillbaka till regeringsmakten går genom en formell - eller åtminstone informell - samverkan med Sverigedemokraterna. Om Sverigedemokraterna under denna tid genomgår en framgångsrik "normaliseringsprocess" sänks tröskeln för ett sådant ställningstagande från Moderaternas sida. Vi har sett snarlika processer i Danmark och i Norge.

Fredrik Reinfeldt själv kommer efter en valförlust knappast att sitta kvar som partiledare för Moderaterna under hela mandatperioden. Samtidigt är han angelägen om att inte lämna ordförandeskapet utan att först ha gjort sitt bästa för att undvika ett scenario som leder till samverkan med Sverigedemokraterna. Men det är inte säkert att han äger frågan och då finns risken för en sådan samverkan.

Men dit är steget långt. Grundtipset är fortfarande att valet i september utmynnar i en rödgrön regering som - om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll - regerar med hjälp av hoppande majoriteter och blocköverskridande uppgörelser, förlorar en del omröstningar och eventuellt breddas med Folkpartiet och/eller Centerpartiet en bit in i mandatperioden.

2014-08-13

Regeringsfrågan efter valet - här är mitt scenario

I takt med att allt fler bedömare utgår från ett valresultat där de rödgröna partierna blir större än Alliansen fördjupas diskussionen om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering och hur stark eller svag en sådan regering kommer att bli. Här är min analys av läget.

Låt oss utgå från ett valresultat där de rödgröna partierna sammantaget blir större än Alliansen men där Sverigedemokraterna får en vågmästarroll. Talmannen ger då i uppdrag åt Stefan Löfven att försöka bilda regering. Fredrik Reinfeldt skulle visserligen kunna försöka klamra sig kvar som statsminister med aktivt stöd från Sverigedemokraterna, men det kommer han inte att göra. En sådan regering skulle inte bli långlivad och Fredrik Reinfeldt skulle aldrig tänka sig att ge Sverigedemokraterna det inflytande som en sådan lösning förutsätter.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer ganska lätt att kunna enas om regeringssamverkan. Eftersom Stefan Löfven helst vill ha en blocköverskridande majoritetsregering kommer han att föra seriösa samtal även med Centerpartiet och Folkpartiet. Dessa båda partier kommer dock att tacka nej. Centerpartiet och Folkpartiet har varit mycket tydliga med att de inte kan tänka sig ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna och de kan inte med bibehållen trovärdighet överge den linjen direkt efter valet. Dessutom kommer de att behöva ägna sig åt egen partivård och politikutveckling efter åtta år i Alliansen.

Det är en öppen fråga om Vänsterpartiet kommer att ingå i Stefan Löfvens regering. Alla vet att Vänsterpartiet aldrig fäller en socialdemokratisk regering för att släppa fram en alliansregering. Dessutom riskerar Vänsterpartiet att bli det parti som tappar mest opinionsstöd av de partier som ingår i en rödgrön regering, eftersom Vänsterpartiet sannolikt får göra de svåraste kompromisserna. Samtidigt tycks Vänsterpartiet väldigt regeringssuget och om man inte tar steget in i en regering nu, när skall man då göra det?

Således bildas det en rödgrön minoritetsregering, med eller utan Vänsterpartiet. En sådan minoritetsregering kommer att släppas fram av de borgerliga oppositionspartierna. Fredrik Reinfeldt har varit tydlig i frågan och allianspartierna har inte något som helst intresse av nyval så snart efter en valförlust. En rödgrön minoritetsregering kommer heller inte att ha något problem med att få igenom sin budget, eftersom Sverigedemokraterna och Alliansen inte kan elleer vill enas om ett gemensamt budgetförslag.

Men mandatperioden är lång och en rödgrön minoritetsregering får svårt att överleva i fyra år. Eftersom vi inte har någon tradition av nyval i Sverige och nyval innebär risker för alla partier ökar incitamenten för Folkpartiet och Centerpartiet att en bit in i mandatperioden ompröva sitt nej till regeringsmedverkan. Folkpartiet kommer med stor sannolikhet att byta partiledare under 2015 och ett sådant byte kan underlätta steget in i regeringen. Folkpartiet och Centerpartiet kan hänvisa till att man tar nationellt ansvar och sätter partiegoismen åt sidan eftersom landet måste kunna regeras. En annan möjlighet är att Folkpartiet och Centerpartiet avstår från regeringsmedverkan, men blir en del av blocköverskridande överenskommelser i viktiga politisk sakfrågor.

Däremot kommer inte Folkpartiet eller Centerpartiet gå till val 2018 på ett fortsatt samarbete med Socialdemokraterna. Antingen ombildas Alliansen, eller så går de borgerliga partierna fram var för sig. Det beror på det politiska läget och är för tidigt för att kunna bedömas nu.

Så ser mitt scenario ut, och jag ser i dagsläget inget annat scenario som är mer sannolikt. En del har spekulerat i att Socialdemokraterna kommer att försöka regera ensamma, men det är jag tveksam till.

Skulle däremot de rödgröna partierna få egen majoritet och Sverigedemokraterna bli av med sin vågmästarställning blir förstås scenariot ovan inte aktuellt. Det samma gäller förstås om Alliansen - mot alla förmodan - skulle bli större än de rödgröna partierna.

Lyssna gärna på Ekots politiske kommentator Tomas Rambergs reflektioner kring frågan i P1 Morgon tidigare i dag.

2014-08-10

Löfvens sommartal - ideologiskt och utan räkneexempel

Det var ett lite speciellt läge som kringgärdade Stefan Löfvens sommartal i Vasaparken i dag. Alla vet att Stefan Löfven med största sannolikhet kommer att erbjudas att bilda regering efter riksdagsvalet om en dryg månad. En borgerlig majoritetsregering beskrivs av Dagens Nyheters ledarsida som "svindlande osannolik". I den politiska nyhetsjournalistiken handlar diskussionerna mest om huruvida de rödgröna partierna får egen majoritet eller om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering och hur stark eller svag kommer en sådan regering att bli?

Om Alliansen skulle lyckas vända opinionsunderläget till en valseger har man genomfört en historisk prestation. Aldrig tidigare i modern svensk politisk historia har ett politiskt block lyckats hämta in ett så stort underläge en dryg månad före ett val. I dagens Europa är det också ytterst ovanligt att en regering vinner tre ordinarie val i rad, med samma partier i regeringsställning.

Givet de rödgrönas klara försprång i opinionen och det samtidigt oklara läget i regeringsfrågan valde Stefan Löfven att vända sig till tre olika målgrupper i sitt tal. De rödgröna väljare som tvekar vilket rödgrönt parti de skall rösta på kunde ta fasta på Löfvens uttalanden om "den förbannade könsmaktsordningen" och hans beskrivning av "Israels folkrättsvidriga ockupation" som grundproblemet i Palestinakonflikten. De väljare som ännu tvekar mellan Alliansen och Socialdemokraterna kan ha attraherats av Löfvens starka betoning av behovet att hålla ihop landet och lösa de samhällsproblem som försvårar tillvaron för så många. Socialdemokraternas egna kärnväljare mobiliserades genom Löfvens betoning av jämlikhetsfrågor och hans angrepp på Alliansen och dess skattesänkarpolitik.

Det var ett ideologiskt tal, kring jämlikhet, solidaritet och framför allt om vikten av att hålla ihop Sverige. Retoriken var fjärran från de revisorsliknande räkneexempel som präglade alltför stor del av den politiska debatten i våras. Det är bra. Jag hoppas på en valrörelse där ideologiskt impregnerade sakpolitiska förslag synliggör de centrala politiska skillnaderna mellan de alternativ som väljarna har att ta ställning till.

2014-08-08

Om vikten av förlängd vapenvila i Gaza och Hamas roll

Den 72 timmar långa vapenvilan i Gaza har löpt ut och läget står och väger. Raketer från Gaza skjuts återigen mot Israel och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat en "kraftfull vedergällning". Samtidigt fortsätter förhandlingarna i Kairo mellan palestinier och israeler.

Vapenvilan måste förlängas. Det humanitära läget i Gaza är katastrofalt och främst den palestinska civilbefolkningen har fått utstå oacceptabla lidanden. Det finns ingen militär lösning på krisen i Gaza.

Status quo är inget alternativ. Parallellt med en förlängd vapenvila måste det förhandlas fram en överenskommelse som i grunden förändrar den politiska situationen i Gaza. Annars kommer Hamas inom kort att ha byggt nya tunnlar och förnyat sitt förråd av raketer och kriget kommer att återupptas igen.

Ur ett kortsiktigt perspektiv måste en sådan överenskommelse garantera att blockaden hävs eller åtminstone genomgår signifikanta lättnader och att inga raketer skjuts mot Israel. För att en sådan överenskommelse skall kunna genomföras krävs sannolikt internationell närvaro i Gaza, särskilt vid gränspasseringarna till Egypten och till Israel.

Ur ett långsiktigt perspektiv måste fredsförhandlingarna mellan Israel och den Palestinska myndigheten återupptas, den israeliska ockupationen av Västbanken upphöra och en palestinsk stat upprättas. Svårare än så är det egentligen inte.

Som viktiga steg på vägen mot en förhandlingslösning måste den palestinska försoningsprocessen mellan Hamas och Fatah bejakas och den palestinska samlingsregeringens strävan att utlysa nya, demokratiska val i Palestina få fullt stöd. Ur ett rättsperspektiv är det också viktigt att de krigsbrott som begåtts i samband med kriget i Gaza utreds och att ansvariga för sådana krigsbrott lagförs och döms.

I en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet klargör Björn Brenner från Försvarshögskolan varför Hamas inte kan likställas med andra terroriststämplade islamistgrupper som al-Qaida, Islamiska staten (IS) och Boko Haram. Visserligen förenas dessa grupper genom att förorda en framskjuten roll för islam i politiken och de tvekar heller inte att bruka våld mot såväl militär trupp som civilbefolkning för att uppnå sina politiska mål. Men, skriver Björn Brenner, "till skillnad från al-Qaidas globala heliga krig mot alla icke-muslimer, är Hamas eget 'jihad' begränsat till väpnad kamp mot Israel och dess medborgare för att uppnå målet om en framtida palestinsk stat." Upprättandet av den framtida palestinska staten står i centrum för Hamas ideologiska och politiska tänkande

Hamas betonar också, menar Brenner, att "allt det som återfinns i de religiösa texterna måste omtolkas för att passa samhället i dag". Hamas eftersträvar inte något islamistiskt världsherravälde, utan erkänner i princip alla världens i dag existerande stater - utom Israel. Dessa skillnader innebär att det är mer rationellt för Hamas att ingå realpolitiska kompromisser än vad det är för de övriga terroriststämplade islamistgrupperna. Därför skall Hamas inte isoleras utan i stället med hjälp av morot och piska förmås att välja den politiska vägen i samband med upprättandet av en palestinsk stat, och i en sådan process självklart också förmås att erkänna Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser.

Hamas är idag politiskt försvagat. Militärens de facto-övertagande av makten i Egypten och Irans mer kallsinniga hållning till Hamas har inneburit att rörelsen tappat stöd från sina två tidigare starkaste bundsförvanter. Samtidigt står Hamas fortfarande militärt starkt och vann prestige i den egna befolkningen då man genom tunnelsystemet kunde slå till militärt inne i Israel, dödade ett större antal israeliska soldater än vid de tidigare krigen i Gaza samt har fortsatt kapacitet att skjuta raketer mot Israel. Hamas är internt politiskt splittrat och en skicklig diplomati från omvärldens sida borde kunna bidra till att stärka de krafter inom Hamas som vill gå den politiska vägen.

En lösning av Palestinafrågan sågs länge som nyckeln till fred, stabilitet och demokrati i hela Mellanöstern. Så är det inte längre. Den arabiska våren och de efterföljande framgångarna för Islamiska staten i Syrien och i Irak har förändrat den politiska kartan. Fortfarande väcker Palestinafrågan ett starkare politiskt engagemang i väst. Det beror på att den konflikten är inpräntad i vår politiska kultur och vår politiska historia. Här finns distinkta, identifierbara skiljelinjer i debatten. Palestina, Jerusalem och det judiska folket hänger samman med kristendomens födelse och den ohyggliga Förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget spelar också en roll för Palestinafrågans centrala plats i vår medvetenhet.

Men låt oss aldrig förfalla till att relativisera konfliker. Varje gång människor dödas och far illa är en gång för mycket. En lösning av Palestinafrågan skulle stärka stabiliteten i stora delar av Mellanöstern och underlätta för omvärlden att kraftsamla i den nödvändiga och viktiga kampen mot al-Qaida, Islamiska staten och Boko Haram. I Irak blir läget alltmer akut, för den kristna befolkningen och för andra befolkningsgrupper. President Malik måste pressas till att bredda sin regering och sluta föra en sekteristisk politik, det kurdiska självstyret i norr måste stödjas och stärkas. Annars blir Islamiska staten inte möjlig att besegra.

Framförallt får ett engagemang för att lösa konflikterna i Syrien och Irak inte ställas mot ett engagemang för att lösa konflikten i Gaza och Palestina. Konflikterna hänger ihop och alla goda krafter behövs i arbetet att åstadkomma en lösning.

2014-08-06

Annie Lööfs sommartal - börjar Centerpartiet finna sin väg?

Valrörelsen rullar vidare. I dag är det 39 dagar kvar till valet och Centerpartiets partiledare Annie Lööf har just hållit sitt sommartal i Nyckelviken i Nacka utanför Stockholm.

Det var ett av Annie Lööfs bättre tal. Centerpartiet kraftsamlar nu kring tre enskilda frågeområden: landsbygdsfrågor, miljö samt jobb och företag. Den profillöshet och ideologiska vilsenhet som länge präglat partiet ersätts successivt av en linje som kanske bäst kan beskrivas som "back to the basics" - tillbaka till utgångspunkten och till partiets rötter. Annie Lööfs tal var också i huvudsak befriat från billig populism, ansträngda skämt och våldsamma angrepp på sina politiska motståndare. Jag hoppas att fler partiledare följer hennes väg i dessa avseenden.

Det har länge funnits en spänning inom Centerpartiet mellan de som värnar partiets ideologiska och organisatoriska rötter och de som velat utveckla partiet i en mer urban och "frihetlig" eller marknadsliberal riktning. Spänningen kom till uttryck i EU-valet där Centerpartiets toppkandidat Kent Johansson (som representerar den första grupperingen) fick se sig förbikryssad av Fredrick Federley (som representerar den andra grupperingen). Tillsammans med sitt tal i Almedalen i början av juli är det nu tydligt att Annie Lööf åtminstone i sin retorik satt ned foten i riktning till stöd den gruppering som står för en traditionell centerpolitik. Jag tror det är en klok strategi för att hantera den kris som partiet befunnit sig i.

Centerpartiet är ett folkrörelseparti, vilket ger partiet en trovärdighet i l!andsbygdsfrågorna. I dag använde Annie Lööf uttrycket att Sverige skulle ha "världens modernaste landsbygd". Annie Lööf har tidigare argumenterat för att Alliansen för att vinna valet 2014 måste uppgradera sig till Alliansen 2.0. Hennes maning då klingade ohörd.

Det finns utrymme i svensk politik för en mobilisering på skiljelinjen stad-land, där utmaningen består i att formulera en landsbygdspolitik som är just modern och där modernitet och landsbygd inte ställs i motsättning till varandra. Det skall bli spännande att se om Centerpartiet lyckas formulera en sådan politik och huruvida en sådan politik verkligen har mer gemensamt med de övriga allianspartierna än vad den har med en rödgrön politik.

Jag har tidigare flaggat för att Centerpartiet kan bli valrörelsens vinnare inom Alliansen. Tipset kvarstår. Möjligen kan Folkpartiet konkurrera om platsen, ifall jämställdhetsfrågorna genom Feministiskt initiativs framgångar får en framträdande plats i valrörelsen.

Jag kommenterar Annie Lööfs tal i Svenska Dagbladet, här.

2014-08-04

Från islam till islamism. Har Jimmie Åkesson bytt fiendebild?

Den 19 oktober 2009 publicerade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson en artikel på Aftonbladets debattsida som fick stor uppmärksamhet. I artikeln utpekas islams tillväxt i Sverige och muslimernas ökade andel av den svenska befolkningen som "vårt största utländska hot sedan andra världskriget".

I artikeln vecklade Jimmie Åkesson in sig i formuleringar om förutsättningarna för att "tämja islam", att "Islam har ingen motsvarighet till Nya testamentet och inget allmänmänskligt kärleksbudskap" och att islam aktivt "avvisat upplysningen och humanismen". Sammantaget var Jimmie Åkessons artikel en hård attack på islam och på islams påverkan på det svenska samhället.

I sitt sommartal i Sölvesborg i lördags var tongångarna annorlunda. Nu var det inte längre "islam" utan "islamismen" som var huvudfienden och som utgjorde ett hot mot Sverige och mot världen. Visserligen citerade Jimmie Åkesson vid ett par tillfällen snarast lite pliktskyldigt Samuel Huntingtons tes om "Islams blodiga gränser", men det var i princip enda gångerna som ordet "islam" förekom i talet. I stället var det "islamismen" som utgjorde "det största globala hot vi känner till mot fred, säkerhet, demokrati, mot fred och mänskliga rättigheter". Åkesson talade om "islamismens illdåd" och om islamismen som "vår tids nazism och kommunism".

Varför har då Jimmie Åkesson valt att byta retorik? Tycker han inte längre att islam och dess tillväxt är det största utrikespolitiska hotet sedan andra världskriget? I så fall borde han säga det eller åtminstone borde någon uppmärksam journalist fråga honom om hans förändrade ordval.

Jag tror att det ligger till så här. Framgångarna för Islamiska staten (Is) i Syrien och i Irak och även fokuseringen på Hamas i samband med Gaza-kriget har riktat fokus mot en form av militant fundamentalistisk islamism som i princip alla svenskar tycker hjärtligt illa om. Samtidigt är Sverige ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion. I stället för att då attackera islam som religion är det mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder.

I botten av Jimmie Åkessons argumentation finns fortfarande en insinuation om att islam som religion är "farlig" och "främmande". På så sätt kan han samtidigt vända sig till islamhatarna i sitt eget parti och till vanligt, hyggligt folk som inte funderar särskilt mycket över islam eller muslimer men som med avsky tar del av det som nu pågår i Syrien och i Irak.
 
När det gäller muslimer delade Jimmie Åkesson i sitt sommartal in dem i två grupper: "fredliga muslimer" respektive "bokstavstroende muslimer", varav de förra var goda och de senare farliga. Sättet att tänka och kategorisera är ett uttryck för den främlingsfientlighet som impregnerar Sverigedemokraterna som parti. Undrar vilka tankeluckor som öppnas om vi börjar applicera samma logik på Sverigedemokraterna? Kanske "fredliga Sverigedemokrater" vs "järnrörsviftande Sverigedemokrater"? Eller "fredliga Sverigedemokrater" vs "rasistiska Sverigedemokrater"?

2014-08-02

Tar liberala Venstre i Danmark ett steg i främlingsfientlig riktning?

Jag har alltid tyckt om att vara i Danmark. Sannolikt är jag präglad av ljusa minnen från barn- och ungdomsår, med familjeresor med tåg och hotellövernattningar till Köpenhamn och Tivoli samt tonårstidens "turande" på färjorna mellan Helsingborg och Helsingör. I Danmark finns en - måhända skenbar - chosefrihet och antiauktoritär inställning som jag uppskattar djupt.

Just nu är jag i Köpenhamn där jag besökt Cafe Sorgenfri och jagat Thåström-känsla på Sönder Boulevard. Men verkligheten tränger sig på när jag läser i Politiken om hur det danska liberala partiet Venstre sviker alla liberala ideal och nu diskuterar att lämna de internationella konventioner som försvårar för Danmark att föra en än mer restriktiv invandringspolitik. I rapporten "Et åbent Danmark - for dem der kan og vil!" argumenterar bl a Venstres tidigare integrationsminister Sören Pind för ett sådant förhållningssätt.

Politiken berättar att Venstre tidigare konsekvent deklarerat att Danmark skall "respektere" avtal som till exempel "den europeiske menneskerettighedskonventionen og FN:s konventioner om f. eks börn, flygtninge og statslöse". Men den inställningen är nu på väg att förändras. I stället säger Venstres Sören Pind: "Vi bör kaste et betydeligt mere kritisk blik på dele av de internationale konventioner, og kan vi ikke få dem lavet om i overensstemmelse med almindelig retfaerdighedssans efter danske forhold, så skall vi sige dem op".

Läs gärna den formuleringen igen. Danmark skall alltså kräva omförhandling av ett antal internationella konventioner som världssamfundet med stor möda enats kring, så att dessa konventioner bättre stämmer överens med en "allmän rättskänsla efter danska förhållanden". Om Danmark inte får gehör för sina krav så skall man lämna konventionen.

I Danmark är det främlingsfientliga Dansk Folkeparti inte oväntat mycket positiva till liberala Venstres kursändring. Dansk Folkepartis invandringspolitiske talesperson Martin Henriksen beskriver Venstres förslag som "glimrende".

Förslaget är än så länge bara ett förslag. Själklart finns det många goda liberaler i Venstre som protesterar och vi vet ännu inte om förslaget blir formell Venstre-politik. Jag hoppas att alla goda liberaler i Sverige gör vad de kan för att övertyga sina danska partivänner om att de mäler sig ur en liberal gemenskap om förslaget blir verklighet.

I dag sommartalar Jimmie Åkesson i Sölvesborg. Hittills har allianspartierna och de rödgröna partierna gjort gemensam sak i att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande i svensk politik. Den danska utvecklingen har i Sverige använts som ett avskräckande exempel. Låt oss hoppas att den inställningen får vägleda svensk politik även efter valet i september.

2014-08-01

Socialdemokratisk enpartiregering - är det verkligen möjligt?

I dag är det bara 44 dagar kvar till valet. Till helgen drar valrörelsen igång lite försiktigt genom att partiledarna börjar hålla sina sommartal - Jimmie Åkesson i Sölvesborg på lördag och Jan Björklund i Göteborg på söndag. Sedan rullar det på - hela listan hittar du här.

Sommartalen fyller åtminstone två funktioner inför årets valrörelse. För det första fyller de en mobiliserande funktion för medlemmar och sympatisörer som nu får en signal om att valrörelsen är på gång och att det är dags att öppna de politiska luckorna efter semestern. För det andra får partiledaren en möjlighet att i medieljuset påverka den politiska dagordningen och lyfta fram de frågor partiet vill att valrörelsen skall kretsa kring. Särskilt för de små borgerliga allianspartierna är det viktigt att profilera sig inför de allmänborgerliga väljarna och nu driva sina hjärtefrågor.

Mycket av valrörelsen kommer förstås att kretsa kring regeringsfrågan. Alltfler utgår nu i sina bedömningar att Alliansen kommer att förlora valet. Regeringsfrågan handlar därför inte om det blir Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som får bilda regering utan i stället om med vem Stefan Löfven kommer att bilda regering.

I en intressant artikel i Sydsvenskan skriver den liberale politiske krönikören och författaren Per T Ohlsson att "det vore en formlig sensation" ifall Alliansen vinner valet i höst. I stället tror Per T Ohlsson att de rödgröna partierna tillsammans kommer att bli större än Alliansen men att Sverigedemokraterna får en vågmästarställning. Med vem skall Stefan Löfven i ett sådant läge bilda regering? Med sig själv, blir Per T Ohlssons kanske något överraskande svar. Per T Ohlsson menar att en socialdemokratisk enpartiregering är realpolitiskt möjlig och att en sådan har flera fördelar i förhållande till en blocköverskridande regering eller en rödgrön regering.

Per T Ohlsson viktigaste argument är att "ett förhandlingsmoment försvinner: det inom en koalition. Kraften kan koncentreras på kompromisser i riksdagen". Socialdemokraterna slipper således först kompromissa ihop sig inom en regeringskoalition med Miljöpartiet och/eller Vänsterpartiet och Folkpartiet och kan i stället sköta förhandlingarna i en sammanhållen process.

Per T Ohlssons idé har mycket för sig. Jag tror ändå inte att det kommer att bli så. När Socialdemokraterna tidigare regerat ensamt har partiet haft uppemot 40 procent av rösterna att luta sig mot. Efter valet i september kommer partiet i stället sannolikt att ha drygt 30 procent - legitimiteten för att regera ensamt blir därigenom lägre. Stefan Löfven har också markerat att han gärna ser en koalitionsregering, även om han förstås inte explicit har uteslutit en socialdemokratisk enpartiregering. Viktigast tror jag ändå är att Miljöpartiet är oerhört motiverat att ta regeringsansvar och Stefan Löfven har i sina uttalanden näranog bundit sig att bjuda in dem till regeringssamtal. Det skall nog till att Miljöpartiet i princip straffar ut sig ur dessa förhandlingar genom att vägra kompromissa i frågor där avståndet till Socialdemokraterna är ganska stort (t ex i kärnkraftsfrågan). Men jag ser inte riktigt att så kommer att ske.

Mitt bud är fortfarande en rödgrön minoritetsregering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och kanske Vänsterpartiet som under mandatperioden eventuellt breddas till en blocköverskridande regering, om så skulle behövas. Men till det scenariot skall jag återkomma i en senare post.