2014-07-27

Läget i Gaza och den diplomatiska vägen framåt

Läget i Gaza inger fortsatt förtvivlan. De kortvariga vapenvilorna avlöser varandra, men det vidriga dödandet fortsätter. Den senaste uppgiften jag såg anger 1 139 döda palestinier, varav flertalet civila och många barn. På den israeliska sidan har 46 personer dött, varav tre civila.

De socialdemokratiska partiledarna i Sverige, Finland, Island och Norge har i ett gemensamt uttalande uppmanat Israel och Hamas till omedelbart eldupphör och återgång till fredsförhandlingar. I uttalandet kritiseras självklart Hamas folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel. Men det betonas också att det största ansvaret finns hos Israel och att Israels våldsanvändning bryter mot folkrätten: Israel som ockupationsmakt och som den överlägset starkaste parten har ett särskilt ansvar i konflikten. Vi fördömer landets användning av oproportionerligt våld som strider mot folkrätten och grundläggande humanitära principer. Likaså betonas att Israel måste upphöra med ockupationen av Västbanken, avveckla bosättningspolitiken som innebär en folkrättsvidrig annektering av ockuperade områden och häva blockaden av Gaza. Partiledarna ställer sig också positiva till en märkning av produkter tillverkade i bosättningar för att ge konsumenter möjlighet till att inte köpa dessa produkter.


Jag tycker det är ett väl avvägt uttalande. Utrikesminister Carl Bildt menar visserligen att texten borde varit ännu starkare med avseende på vikten av att häva blockaden av Gaza. Det är möjligt, men texten säger ju faktiskt explicit att blockaden måste hävas.

Det är bra att Carl Bildt ligger på, men han borde också försöka övertala sin egen statsminister att visa ledarskap i frågan. Fredrik Reinfeldts vad jag kan förstå enda officiella uttalande om Gaza kom för över en vecka sedan och löd i sin helhet: Vi ser en upptrappning i Israel och Gaza som är ytterst oroande. Båda parter måste nu genast bidra till ett eldupphör så att vi kan få ett slut på våldet och lidandet för civilbefolkningen. Jag inser att alliansregeringen är splittrad i sin syn på konflikten, men som statsminister har Fredrik Reinfeldt ändå det yttersta ansvaret för att Sverige skall ha en tydlig linje. Hans uttalande ovan är så allmänt formulerat att om han inte inom kort ger en något mer fördjupad analys blir det blir en parodi på statsmannaskap.

Situationen kompliceras av att varken Israel eller Gaza hittills nått sina politiska mål med konflikten. Israel vill ha ett varaktigt stopp på raketbeskjutningarna från Gaza och helst att Hamas vapenlager förstörs eller omhändertas. Hamas vill att blockaden av Gaza hävs, eller åtminstone signifikant lindras. Därför finns det en viss risk att dödandet fortsätter ytterligare en tid.

Omvärlden måste starkare än hittills prioritera att pressa parterna till en lösning enligt följande. Först en villkorslös vapenvila för att få stopp på dödandet av civila och barn. Därefter förhandlingar med sikte på att blockaden av Gaza hävs, raketbeskjutningarna upphör och att gränskontrollerna till och från Gaza ställs under internationell kontroll. En internationell styrka i samband med en sådan uppgörelse kan med fördel placeras mellan Gaza och Israel. I nästa skede genomförs fria och demokratiska val i hela Palestina och förhandlingarna om en tvåstatslösning mellan Israel och den palestinska myndigheten återupptas. Dessa förhandlingar borde kunna utmynna i en överenskommelse första halvåret 2015. I sak vet alla att en sådan utveckling är enda vägen till en varaktig fred.

Men vi får ta ett steg i taget. Först en vapenvila, följd av förhandlingar. Dödandet måste sluta nu.

I dagens läge är alla nya röster som framför kreativa idéer om hur en israelisk-palestinsk fred skall kunna uppnås särskilt välkomna. Läs därför gärna statsvetarprofessor Bo Rothsteins artikel på SvD Brännpunkt i lördags.

2014-07-25

Juristers agerande i USA synliggör dödsstraffets absurditet

Jag har tidigare påtalat de groteska juridiska turer som med nödvändighet uppstår när USA gör anspråk på att tillämpa det barbariska dödsstraffet på ett "civiliserat", "humant" och "rättssäkert" sätt. Då gällde det olika amerikanska domstolars inbördes stridigheter inför det som till sist blev en grym, tortyrliknande avrättning av Clayton Locket i Oklahoma i våras. Clayton Locketts dödskamp pågick i nära 45 minuter, han fick kramper och försökte resa sig från britsen när avrättningen inte fungerade som den skulle. Avrättningen avbröts, men Clayton Lockett dog kort därpå av en hjärtattack i stället.

I onsdags uppstod en ny spektakulär juridisk situation i samband med avrättningen av Joseph R. Wood III i Arizona. Joseph R. Wood var dömd för två mord som han begått för 25 år sedan. Avrättningen genomfördes genom giftinjektion, En sådan avrättning brukar ta ungefär 15 minuter. Men Joseph R. Wood vägrade dö. Först efter 1 timma och 57 minuter tog hans dödskamp slut. Vittnen till avrättningen berättar hur Joseph R. Wood flämtade efter luft ungefär 600 gånger under dessa två timmar.

När avrättningen inte fungerade som planerat utan drog ut på tiden agerade Joseph R. Woods advokater. Mitt under pågående avrättning lämnade de in en "emergency appeal" till en federal distrikstdomstol, där de anförde att Joseph R. Woods konstitutionella rättigheter (Eighth Amendment som förbjuder grymma och ovanliga bestraffningar) överträddes och att domstolen därför måste besluta att omedelbart avbryta avrättningen: "We respectfully request that this court stop the execution and require that the Department of Corrections use the lifesaving provisions required in its protocol”.

Joseph R. Wood dog innan domstolen hann behandla advokaternas begäran. Men advokaternas försök blev ytterligare en illustration av de absurda juridiska situationer som uppstår när man försöker kombinera barbari med humanism och rättssäkerhet.

Arizona har nu beslutat om ett tillfälligt stopp för alla avrättningar.

Dödsstraffet är en skam för USA och skapar ett avstånd mellan USA och Europa. Det finns små hoppfulla tecken i den inhemska debatten i USA om att motståndet mot dödsstraffet vinner terräng. För inte tänker väl USA överge dödsstraffet senare än vad till exempel Kina kommer att göra det?

2014-07-24

Gunnar Axén, Anebypastorn och TV-apparatens symbolladdning

I dagarna uppmärksammades att moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén lämnat in sin TV-apparat till återvinning, i protest mot poeten Athena Farrokhzads sommarprat i Sommar i P1 i måndags. Gunnar Axén rasade och skrev på twitter att han slängde ut sin TV för att inte längre behöva "finansiera radiochefen Cilla Benkö och hennes rödgröna valarbetare".

Gunnar Axén har fått ta emot mycket spe för sitt agerande. Varför protestera mot ett radioprogram genom att kasta ut TV:n? Och hur modernt är det egentligen att i vår digitala tid 2014 protestera genom att kasta ut sin TV-apparat - borde han inte i konsekvensens namn ha kastat ut sin mobil och sin dator också? Situationen blev än mer delikat eftersom Gunnar Axén så sent som 2006 ertappades med att under tio års tid ha smitit från att betala sin TV-licens.

Själv tänker jag osökt på baptistpastorn Göthe Henriksson i Aneby. År1972 tog Göthe Henriksson - mot alla tidens vindar - initiativet till den så kallade Anebyaktionen, där medborgarna uppmanades att säga upp sin TV-licens i protest mot att programutbudet innehöll för mycket våld, sex och svordomar. Aktionen blev lyckad i åtminstone två avseenden. Hela 7 000 svenskar sa upp sin TV-licens och ställde in sin TV-apparat i garderoben (återvinningscentraler vår inte så flitigt förekommande då). Dessutom fick aktionen stort genomslag inte bara i svensk utan även i internationell press, Televerket gick ut med information om hur man skulle göra för att säga upp sin licens och vi fick en debatt om kriterierna för televisionens programutbud.

TV-apparaten var på 1970-talet fortfarande en laddad symbol - den stod för modernitet, folkhem och nationell gemenskap. Att ställa in TV:n i garderoben blev en symbolhandling, ett avståndstagande från moderniteten och ett medvetet utanförställande från en gemenskap man inte ville vara en del utav. Mycket av TV-apparatens laddning lever kvar än i dag. Det var därför Gunnar Axén valde att lämna sin TV-apparat och inte sin radioapparat (om han nu har någon) till återvinning.

Själv är jag lite trött på anklagelserna om att public service skulle vara vänstervriden eller högervriden. Min erfarenhet är att de politiker som börjar klaga på att Sveriges Radio eller Sveriges Television inte är "opartiska" oftast kommer från det block som håller på att förlora valet. Det var en hel del internt gnölande inom socialdemokratin om högervriden nyhetsjournalistik när Göran Persson, Mona Sahlin och inte minst Håkan Juholt fick sina fiskar varma i TV och radio. Nu är det i stället företrädare från en nederlagstippad Allians som beklagar sig över nyhetsbevakningen.

Gnäll mindre, säger jag. Anmäl i stället till Granskningsnämnden för att få en saklig prövning. Självömkan är sällan vägen till framgång.

2014-07-20

Om svenska elevers simkunnighet och Tobias Billströms mytbildning

Uppdatering måndag 21 juli kl 18.55 finns längst ned i posten.

Tidigare i veckan föreslog Socialdemokraternas utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan att det borde bli obligatoriskt för alla kommuner att erbjuda högstadieelever kurser i simning i samband med att vårterminen tar slut. Bakgrunden till förslaget är att många elever i Sverige inte kan simma när de går ut högstadiet.

I Svenska Dagbladet i dag utnyttjar tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl lite oväntat Ibrahim Baylans förslag till att försöka ärerädda alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström. I mars i år påstod nämligen Tobias Billström att det fanns skolklasser i Malmö där upp till 25 procent av eleverna var "undantagna" från simundervisning av religiösa eller kulturella skäl. Billström menade att skolan måste bli bättre på att "orka ta konflikten" med utlandsfödda föräldrar. Problemet var bara att Billström inte hade några belägg för sina påståenden. I en kritisk granskning kunde tidningen Sydsvenskan endast identifiera två elever som var undantagna från simundervisningen av religiösa eller kulturella skäl. Två flickor i hela Malmö blev i Billströms värld att "så många som 25 procent av eleverna" i en del klasser i Malmö var undantagna från simundervisningen. Billström fick efter Sydsvenskans avslöjande ta emot hård kritik från flera håll för att han spred felaktiga myter om att svenska skolor särbehandlade barn utifrån religiös tillhörighet.


Nu menar Lifvendahl att Ibrahim Baylans förslag om obligatorisk simundervisning på något sätt skulle ge Tobias Billström rätt och att Billströms kritiker (däribland undertecknad) nu borde ha "dåligt samvete" och fundera över vilka drivkrafter som legat bakom "de överdrivna reaktionerna".

Men debatten i mars i år handlade ju inte alls om svenska högstadieelevers simkunnighet. Debatten handlade om att Tobias Billström felaktigt påstod att svenska skolor gjorde särskilda undantag och särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar, utifrån religiös tillhörighet. Tobias Billström gjorde sig till tolk för en identitetspolitik, där religiös identitet blev en förklaring till bristande simkunnighet och där frågan om simundervisning blev ett argument i integrationspolitiken.

Ibrahim Baylans förslag utgår inte från en identitetspolitik utan från en generell jämlikhetspolitik. Simkunnighet blir då inte en integrationsfråga utan en rättvisefråga, eftersom simkunnigheten är lägst i socioekonomiskt svaga områden.

Billströms uttalanden spred en felaktig bild av att svensk skola genom medvetna särskilda "undantag" särbehandlade barn till utlandsfödda föräldrar och därigenom undandrog dessa barn möjligheten att lära sig simma. För spridandet av denna felaktiga bild fick Billström välförtjänt kritik, och den kritiken kvarstår. Baylans förslag utgår i stället från behovet att stärka simkunnigheten överhuvudtaget, och särkskilt i områden som är ekonomiskt svaga. Det är ett förslag som förtjänar uppskattning.
*
Uppdaterat måndag 21 juli kl 18.55. I ett svar till min text ovan tillstår Tove Lifvendahl att Tobias Billströms uttalande var "olyckligt", men att alla vi som kritiserade Billström borde ha varit mer överseende. I stället för att kritisera Billströms felaktiga påstående borde vi ha uppskattat att ministern bekymrade sig över elevernas bristande simkunnighet.

Det är bra att Tove Lifvendahl anser att Billströms uttalande var olyckligt. Men i sin strävan att försvara Billström ger Lifvendahl en rosenskimrande, och därmed också vilseledande, bild av den intervju i Svenska Dagbladet där han framförde sitt felaktiga påstående. Det var inte så att Billström i största allmänhet konstaterat att simkunnigheten bland unga på sina håll var oroväckande låg och diskuterade olika sätt att göra något åt det. I stället var det så att Billström använde sitt felaktiga påstående som ett argument för att skollagstiftningen borde bli "ännu tuffare", han efterlyste en ”mycket, mycket restriktiv” hållning samt argumenterade för att skolorna borde "skärpa tonen" gentemot föräldrarna. Genom att på felaktig grund anklaga skolledningar i Malmö för att särbehandla elever utifrån religiös tillhörighet blev Billström - medvetet eller omedvetet - en del av en grumlig diskurs på ett sätt som han borde ha hållit sig för god för. Därav kritiken.

Tove Lifvendahl vill nu att vi "går vidare från debatten om ministerns ordval" och i stället "väger de olika politiska förslag som framkommer kring detta på ett nyktert sätt". Gärna det. Men det var ju faktiskt Tove Lifvendahl själv som återupptog denna debatt om Tobias Billströms ordval genom att ägna hela sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet i söndags åt just debatten om Tobias Billström och hans uttalande i mars månad och inte åt Ibrahim Baylans just framförda politiska förslag om förbättrad simundervisning.

"En sak kan Du göra, en annan människa väl"


I dag söndag 20 juli 2014 - Apostladagen - var jag inbjuden att gästpredika i samband med gudstjänstfirande i Högsbo kyrka i Göteborg. Jag valde att utgå från Stig Dagermans dikt "En broder mer" och särskilt textraden "En sak kan Du göra, en annan människa väl". Tack alla ni cirka 70 som kom och deltog denna vackra, soliga sommarsöndag. Texten till min predikan återfinns nedan.
*
I onsdags, för bara några dagar sedan, sprang de fyra palestinska pojkarna Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamad, omkring på stranden i Gaza och lekte. Deras pappor var fiskare och pojkarna fördrev tiden, som de brukade göra, med att spela fotboll, leta efter krabbor och leka kurragömma. De var alla mellan nio och elva år gamla.

I dag finns inte Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed längre. De sköts alla fyra till döds i onsdags, sannolikt av israeliska militärfartyg långt ute till havs som antingen siktade väldigt fel eller som förväxlade pojkarna med palestinska terrorister. En femte pojke, Moatasem, 11 år, som överlevde attacken om än med en del allvarliga splitterskador säger i en gripande TV-intervju som jag såg igår: ”De kan ge sig på små barn men de kan aldrig ge sig på de döda. De som dog är hos Gud nu. De döda betydde mycket för mig, nu måste jag leka ensam.” Och så tittar den 11-årige Moatasem in i kameran med sitt gravt allvarliga barnaansikte, och vi som tittar och träffas av hans blick känner det trauma, den ångest och den sorg han genomlever och som alltid kommer att gå i hans närhet.

Krigshandlingarna i Gaza pågår för fullt, med nu nära 400 döda, de allra flesta civila och många av dem barn. Svenska medier har visat bilder vi redan alltför många gånger sett. Från Gaza ser vi döda och lemlästade palestinier, gråtande mödrar och fäder som mist sina barn, och barn som har blivit föräldralösa. Från Israel ser vi barn och vuxna som hukar i skyddsrum och där ständiga raketlarm omöjliggör ett anständigt vardagsliv.

Konflikten om Palestina har pågått i ungefär 100 år. Våldsspiralen och de ständigt strandade fredsförhandlingarna inbjuder till uppgivenhet eller till cynism. En känsla av meningslöshet lägger sig över den svenska debatten där alla argument redan är framförda till leda och där konfliktlinjerna förutsägbart upprepar sig gång efter gång efter gång.

När de här känslorna av uppgivenhet och meningslöshet kommer – och de kommer till oss alla då och då – då tänker jag på den tyske vispoeten Wolf Biermann och hans sång ”Uppmuntran” som han skrev i gamla Östtyskland 1968 och versraderna Nej, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid. Dom alltför hårda brister, dom alltför styva mister sin vassa udd därvid, skriver Biermann. Det är alltid en mänsklig skyldighet att inte ge vika inför våldet, att inte låta oss passiviseras inför förtryck och övergrepp utan att alltid hålla kvar hoppet, att alltid stå där, i vår trasslighet och i vår ofullkomlighet, men ändå villiga och redo, för att efter bästa förmåga försöka bidra till en bättre värld.

Jag tänker på Wolf Biermans sång när jag lyssnar på dagens evangelietext om Jesus och när Jesus kallar sina apostlar, de tolv som skall följa honom, och som han skall skicka ut för att predika och för att ”driva ut demonerna”, som texten säger. Vad innebar det att vara en apostel av de tolv som Jesus valde och vad innebär det att vara en apostel i dag? Det är frågor som kanske särskilt viktiga att reflektera över just idag, dagens söndag är ju Apostladagen. 

För mig blir evangelietexten en påminnelse om att kärleksbudskapet – och här tänker jag särskilt på att du skall älska din nästa såsom dig själv – skall spridas inte bara i ord och också genom handling. Den kristna tron är inte bara en livsåskådning, en religiös övertygelse, eller en känsloupplevelse, en personlig trygghet – tron är för mig något som präglar hela mitt sätt och vara, och även mina handlingar. 

En apostel skall inte bara i ord missionera evangelium, en apostel måste leva evangelium. Kärleksbudskapet är inte bara en teori, det är också en praktik. Som Jakob skrev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Och han fortsätter: Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: ”Gå i frid, håll er varma och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. (…) Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Jag ser därför dagens evangelietext som en uppmaning, eller kanske snarare för att åter anknyta till Wolf Biermann – som en uppmuntran – att efter förmåga och genom handlingar utförda i kärlek till vår nästa bidra till att skapa en bättre värld här på jorden. Det är lätt att säga. Det är också något som kan betyda något väldigt stort, eller också något väldigt litet. 

Många av oss känner nog en viss bävan inför uppgiften och inför anspråken. Många känner vanmakt. Vad kan man egentligen göra när man ser all den mänskliga misär och de lidanden som möter oss i till exempel Gaza, eller i Syrien eller i Irak? Jag tror att ett sätt att möta denna vanmakt är att vinna hopp och tilltro ur det faktum att väldigt många saker i världen faktiskt har blivit bättre. Barnadödligheten i världen minskar, analfabetismen i världen minskar. Aldrig för i modern tid har så få människor dödats i krig mellan olika nationalstater. 

Vi talar i dag mycket om rasism i främlingsfientlighet i Sverige och kyrkans klockor klingar för att varna och för att markera mot rasism och mot nazism och för alla människors lika värde – med all rätt. 

Men det är lätt att glömma bort att det faktiskt inte var bättre förr. Samstämmiga undersökningar visar att svenska folkets syn på invandrare och flyktingmottagning blivit mer positiv över tid. Allt färre har invändningar mot att ha en människa från en annan del av världen som granne eller att få ingift i sin familj. Världen och människors attityder går att förändra. Att påstå att rasismen minskar i Sverige innebär inte på något sätt att man förminskar problemet med den rasism som faktiskt finns. Insikten om att den antirasistiska kampen inte varit förgäves ger i stället ytterligare styrka i arbetet med att bekämpa den vedervärdiga rasismen varhelst den visar sig och på så sätt motverka just den känsla av vanmakt som annars lätt blir ett hinder för goda gärningar.

Ett annat skäl – än vanmakten - till att man tvekar över att försöka bidra till att skapa en bättre värld kan vara att man är rädd. Det kan vara allt från den tvekande missionären som är rädd att hen och hens familjs skulle få malaria om de bosätter sig i utsatta områden i Afrika till den som tvekar att säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt för att det inte är socialt accepterat att säga ifrån, eller till den som tvekar att ge sig in i den politiska debatten på sociala medier av rädsla att utsättas för näthat. 

Vi är rädda – det finns ingen människa som inte är rädd. Men att vara människa är också att våga, att våga sätta sig själv på spel. Här kan man inspireras av just apostlarna. Tänk själva – här kommer det en dåre (för så måste han ju av många ha uppfattats), pekar på just dig och säger att du skall släppa allt det gamla, lämna ditt gamla liv och följa honom, för han är Människosonen. Jag vet inte om det var mod eller om det var dumdristighet som fick apostlarna att göra just detta – kanske var det också något himmelskt med i spelet. Men apostlarna vågade släppa fotfästet och följa sitt hjärtas väg, och deras mod kan också ge uppmuntran för våra vägval.

Ett tredje hinder för att agera mot förtryck och orättvisor kan vara att man tycker att det man gör är så litet i förhållande till alla lidanden som finns i världen. Ja. Så är det. Världen räddas inte i en handvändning, snarare räddas den bit för bit. Men det är också i det lilla som det stora kan växa och gro, som Leonard Cohen skriver: There is a crack in everything. That's how the light gets inDet finns en spricka i allting – det är så ljuset kommer in. Den goda gärningen, det lilla ingripandet, kan vara just den spricka som släpper in ljus, värme och glädje. Så ge ett bidrag till Läkare utan gränser, eller till Röda Korset, eller varför inte till dagens kollekt om Svenska kyrkans viktiga arbete i utlandet. Ta en stund av din tid och prata lite med en av de romer som sitter utanför din livsmedelsbutik och ber om en slant – se människan och inte tiggaren. 

Var inte rädd för att göra det lilla – finn i stället just uppmuntran i Stig Dagermans ord ur dikten ”En broder mer” Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.  Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Vi människor är så olika. Vi förenas av att vi alla är skapade till Guds avbild och att vi alla bär en del av Guds gudomliga kärlek inom oss. Men olikheterna innebär också att vi har olika uppgifter och att vi alla kan bidra till att skapa en bättre värld på olika sätt. En del av oss är bildstormare, omstörtare, vill förändra det politiska systemet i grunden och skapa nya sätt att leva tillsammans. Andra av oss är mer försiktiga, tror på successiva förändringar, på att människans goda vilja i det lilla kan bidra till att förbättra världen på sikt. Inget av dessa sätt behöver vara bättre eller sämre än det andra. Vi möts och ses i miljörörelsen, i internationella solidaritetsorganisationer, i Amnesty, i politiska partier, i antirasistiska manifestationer eller bland alla dem som varje månad avsätter en slant av sin lön eller sin pension till något behjärtansvärt sammanhang. 

Sättet vi bidrar på kan vara väldigt olika. Men vi kommer aldrig undan vårt individuella ansvar att under den korta tid vi lever tillsammans här på jorden – efter bästa förmåga och i all vår rädsla och skröplighet - åtminstone försöka bidra till en bättre värld.

Om det är något jag vill skicka med i dag så är det just det att vi var och en - innan dagen är slut - på allvar ställer oss just denna fråga: på vilket sätt skulle just jag kunna bidra? Svaren på frågan är aldrig självklara, men om frågan ställs är heller inga svar möjliga.

Ismail, Ahed, Zakaria och Mohamed sköts till döds i onsdags. De kommer aldrig mer tillbaka. Deras livsbanor fick aldrig möjligheten att växa och att utvecklas. Men låt oss hedra deras minne genom att lova varandra att - var och en efter sin förmåga - på vårt eget sätt göra vårt bästa - i ord och i handling - för att uppfylla kärleksbudet och bygga en värld där barn aldrig mer sakll behöva dö i krig. Som Wolf Biermann avslutar sin dikt "Uppmuntran": Nej, låd dig ej förbrukas, men bruka väl din tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra liv. // Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken gränska, då står vi alla starka, då är den här vår tid.

2014-07-18

Alliansregeringens tystnad om Israels markinvasion i Gaza

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00 finns längst ned i texten.
Israels markinvasion i Gaza pågår för fullt och den militära våldsanvändningen fortsätter att skörda civila dödsoffer. Den vapenvila som främst Egypten försökte förhandla fram för ett par dagar sedan känns just nu långt borta. Hamas har genom den fortsatta raketbeskjutningen mot Israel och sin vägran att acceptera vapenvilan ett tungt ansvar för den fortsatta händelseutvecklingen. Men Hamas agerande fritar inte på något sätt Israel för det militära övervåld man nu använder sig av. Expressens berättelse om de fyra palestinska pojkar i tioårsåldern som sprängdes till döds på stranden i Gaza är i sin ohygglighet plågsam att ta del av. I norra Gaza beskjuts al Wafa-sjukhuset av Israel och uppgifter förekommer om att det nu har utrymts med alla sina svårt sjuka patienter.

I Sverige formulerade i dag den socialdemokratiska partiledningen genom Stefan Löfven, Carin Jämtin och Urban Ahlin ett uttalande som var betydligt mer kraftfullt än Stefan Löfvens hårt kritiserade uttalande från tidigare i veckan. Nu lyfter partiledningen fram de aspekter som jag och många andra efterlyst, till exempel att Israel har som den starkare parten i konflikten ett särskilt ansvar. Dessutom betonas vikten av att ockupationen upphör, att Israels svar på raketbeskjutningar måste vara proportionerligt samt behovet av internationell militär närvaro i området. Självklart kritiseras också Hamas agerande, inte minst dess ansvar för raketbskjutningarna av Israel. Givet dagens uttalande tyder det mesta på att Löfvens tidigare uttalande kan ses som ett olycksfall i arbetet.

Däremot börjar regeringens och Carl Bildts tystnad om krigshandlingarna i Gaza att bli besvärande. När det gäller Ryssland och dess agerande i Ukraina står Carl Bildt i första ledet och kräver sanktioner. När det gäller Israels brott mot folkrätten väljer Bildt däremot att inte tala om sanktioner överhuvudtaget. Jag har förståelse för att det är svårt att formulera sig i en fråga där regeringen är splittrad, men Carl Bildt trovärdighet mår inte väl av den tystnad kring det militära övervåldet i Gaza som vi i dag upplever.

Läs gärna Gabriel Wikströms och Jonas Bergströms artikel (båda från SSU) på temat i Expressen i dag.

Uppdatering lördag 19 juli kl 11.00. Jag noterar att Sydsvenskan (Oberoende Liberal) i dag på ledarplats också noterar alliansföreträdarnas totala ointresse för det som sker i Gaza och tidningen talar till och med om de borgerliga partiernas "beröringsskräck" rörande frågan: Borgerligheten då? Utrikesminister Carl Bildt (M) har pliktskyldigt visat frågan intresse, men resterande alliansföreträdare har varit totalt ointresserade. På partihemsidorna finns det inte ett enda uttalande, på deras Facebooksidor finns det inte ett enda inlägg om de senaste dagarnas upptrappning. Av de två borgerliga partiledare som är aktiva på Twitter, Göran Hägglund och Annie Lööf, är det endast Hägglund som nuddat vid frågan i form av en retweet rörande Hamas. Det finns tecken som tyder på att de borgerliga partierna har en beröringsskräck för frågor rörande konflikten. Ska någon form av fredsöverenskommelse någonsin vara möjlig krävs det att omvärlden visar frågan stort intresse. I Sverige riskerar debatten och engagemanget att bli skevt när allianspartiernas  företrädare abdikerat och överlåtit opinionsbildningen till vänstern. Det vinner varken debattklimatet eller partiernas trovärdighet på.

Jag noterar också att Carl Bildt igår var tydlig med att säga att han inte stöder Israels markinvasion: Jag tror inte att de (Israel, UB) kommer att lyckas med sina målsättningar. De har försökt flera gånger tidigare. Det leder bara till att lidandet blir större. Fler människor dör, bitterheten blir djupare och svårigheten att nå en politisk lösning blir större.

2014-07-14

Angående Stefan Löfvens uttalanden om kriget i Gaza

Stefans Löfvens uttalande på Facebook om kriget i Gaza har väckt stor uppmärksamhet. Kritikerna menar att Stefan Löfven inte var tillräckligt kritisk till Israels militära offensiv, en offensiv som hittills lett till nära 200 döda palestinier varav flertalet civila och många barn.

Jag är inte förvånad över uppståndelsen. I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Löfvens uttalande var i sin kritik mot Israel mycket tamare än den kritik som t ex liberala ledarsidor riktar mot Israel. Expressen skrev: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida. Dagens Nyheter skrev: Israels militära överläge är så stort att det nästan blir absurt att tala om ”konflikt” eller ”krig” – då detta för tankarna till någotsånär jämbördiga parter. Det är svårt att undvika ordet ”övervåld” när det gäller Israels militära aktioner. I skrivande stund närmar sig antalet döda i Gaza 200 personer och betydligt fler skadade, varav många är civila och förfärande många barn.

Även uttalanden från socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin, SSU, Socialdemokraterna i Stockholm samt Socialdemokrater för Tro och Solidaritet har varit skarpare i sin kritik av Israels krigföring i Gaza.

I en intervju till TT i dag,  och framför allt i en intervju med tidningen Allehanda, är Löfven mycket tydligare i sin kritik mot Israel. Här betonar han det oproportionerliga israeliska våldet, talar om nödvändigheten av att erkänna staten Palestina samt uppmanar till bojkott av israeliska produkter producerade på ockuperade områden. Han hänvisar också till ett uttalande från Socialdemokraternas partikongress 2013 där dessa krav slås fast.

Det är möjligt att semesterfaktorer påverkat beredningen att det uttalande som nu väckt sådan uppståndelse. Det är också möjligt att partiledningen varit väl angelägen om att inte stöta sig med sitt systerparti Fatah, som i sin tur är kritiskt till Hamas sätt att hantera konflikten med Israel. Det är också möjligt att det finns en oro att uppfattas som alltför försonligt gentemot Hamas om man alltför kraftfullt kritiserar Israel i konflikten. När det gäller Hamas är det en organisation som begått svåra terrordåd, inte erkänner Israels rätt att existera och som har ett politiskt ansvar för de folkrättsstridiga raketbeskjutningar mot Israel som genomförs från norra Gaza. Men oavsett hur illa vi tycker om Hamas som organisation - och det gör de allra flesta av oss - får det aldrig hindra oss att rikta kritik även mot Israel när så är befogat.
*
Stefan Löfven valde att publicera sitt uttalande på Facebook kl 21.51 en lördagkväll i juli för att sedan logga ut och inte reagera på den storm som följde. Så kan man inte göra. Facebook är ingen anslagstavla, utan en plattform för dialog och interaktivitet. Stefan Löfven måste se till att hans Facebook-konto har en bemanning och ett sätt att fungera som motsvarar hans anspråk på att leda ett öppet och modernt framtidsparti.

2014-07-12

Varför är den israelisk-palestinska konflikten så svår att lösa?

På flera orter i Sverige genomfördes i dag manifestationer till stöd för Gazas befolkning. Motsvarande solidaritetsyttringar har också genomförts i bl a London, Paris och Oslo. Israels militära offensiv visar ännu inga tecken på att avta. De palestinska dödstalen stiger och beräknas nu uppgå till över 120 personer. FN uppskattar att över två tredjedelar av dessa döda är civila, och många av dem barn. En israelisk markoffensiv kan ännu inte uteslutas. Ett litet hopp finns i just inkomna uppgifter om att Egypten och Qatar håller på att vinna stöd från både Hamas och Israel om villkoren för en vapenvila.

Palestinakonflikten har pågått i över hundra år och är därmed en världens mest långvariga och svårlösta konflikter. En del bedömare (se nedan) beskriver den som ett mikrokosmos av flera olika typer av konflikter genom att den inbegriper religion, territorium, migration, flyktingskap, stormaktspolitik, ekonomi,, globalisering, resurser och identitetsfrågor.

Den israelisk-palestinska konflikten är starkt polariserad i internationell och svensk debatt, och har varit så sedan slutet av 1960-talet då Israel genom Junikriget blev ockupationsmakt och den palestinska nationalismen fick ett varaktigt uppsving. Ett uttryck för denna starka polarisering är t ex att båda sidor i debatten anser att Israel särbehandlas i svenska medier. Men de s k israelvännerna menar att särbehandlingen är till Israels nackdel och att Israel får en mer kritisk granskning än vad andra stater får. De s k palestinavännerna menar i stället att särbehandlingen är till Israels fördel och att ingen annan stat än Israel skulle komma undan med så grova folkrättsbrott och brutal ockupationspolitik. (Det påstås att på 1970-talet kunde ett nyhetsinslag i Sveriges Radio anmälas till Radionämnden av både israelvänner och palestinavänner, vilka menade att inslaget var partiskt. Israelvännerna menade att inslaget var partiskt till Israels nackdel medan palestinavännerna menade att inslaget var partiskt till Israels fördel.)

I dag är uttrycken "israelvänner" och "palestinavänner" daterade - det finns en stark konsensus i debatten om nödvändigheten av att upprätta en palestinsk statsbildning på Västbanken och Gaza och att Israel har rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Men trots denna enighet i kärnfrågan kvarstår debattens polarisering.

Varför är då Palestinakonflikten så svår att lösa? Ett skäl är att både Israel och palestinierna uppfattar sig som den svagare parten i konflikten. Eftersom den starkare parten har det största ansvaret att åstadkomma en fredlig och varaktig lösning på konflikten är det ett bekymmer att parternas verklighetsuppfattningar skiljer sig så starkt åt. Det är lättare att göra kompromisser om man befinner sig i ett överläge.

Palestinierna definierar konflikten som en nationell konflikt mellan dem själva och israelerna, och ur det perspektivet är palestinierna den svagare parten. Israelerna definierar konflikten på ett annat sätt - de uppfattar konflikten som ståendes mellan sin lilla judiska statsbildning och en i huvudsak fientlig omvärld av arabstater och Iran. Ur det perspektivet blir Israel den svagare parten.

De allra flesta utomstående bedömare tar fasta på Israels starka maktställning i förhållande till palestinierna - som ju lever under ockupation eller blockad - och menar därför att Israel måste göra de eftergifter som är nödvändiga för att åstadkomma en varaktig fred. För att underlätta den processen måste omvärlden vara tydlig med att Israels säkerhet har en självklar prioritet och att upprättandet av en palestinsk stat kommer att öka och inte minska Israels säkerhet.
*
Eftersom den israelisk-palestinska konflikten är så polariserad i debatten råder det brist på litteratur som utan att bli urvattnad förmår analysera konflikten på ett sakligt och avklarnat sätt. Under flera år var Sune Perssons "Palestinakonflikten" den enskilda bok på svenska som bäst levde upp till högt ställda krav. Boken blev en klassiker och trycktes i upplaga efter upplaga. Sune Persson var respekterad på båda sidor i den starkt polariserade debatten om Palestinafrågan.

Jag vet inte om Sune Perssons bok kommer i fler upplagor. Därför blev jag glad när jag för några dagar sedan tog del av en helt ny introducerande lärobok i ämnet: "Mellan krig och fred i Israel/Palestina" (av statsvetarna Karin Aggestam, Anders Persson och Lisa Strömbom). Boken - varur citatet ovan om Palstinakonflikten som ett mikrokosmos av konflikter är hämtat - är avklarnad, saklig och transparent. Den rekommenderas varmt.

2014-07-10

Kräv eld upphör i Gaza - nu!

Uppdaterat fredag 11 juli kl 18.10. Ännu syns inget ljus i tunneln när det gäller Israels militära offensiv i Gaza. De palestinska dödstalen fortsätter att stiga - antalet döda beräknas nu uppgå till omkring 100, varav många barn. World Health Organization (WHO) varnar för att den palestinska hälso- och sjukvården är på väg att kollapsa. Fortfarande går det inte att utesluta en israelisk markoperation, vilket med stor säkerhet skulle leda till kraftigt ökade dödstal.

Visst har Israel som alla stater rätt till självförsvar och visst är raketbeskjutningarna från Gaza mot Israel ett brott mot folkrätten. Men som varje annan stat måste Israel utöva sitt självförsvar enligt proportionalitetsprincipen och göra sitt yttersta för att civila inte skall komma till skada. Det blir allt mer uppenbart att Israel inte respekterar denna princip. Dödstalen talar för sig själv - ännu har ingen israel dödats av de palestinska raketbeskjutningarna, medan ett hundratal palestsinier dödats. Israels försvar att man "ringer upp" de som bor i de hus man tänker bomba och ber dem flytta på sig är en absurditet och inte på något sätt ett uttryck för respekt för folkrätten och för civila människors liv.

Liberala Expressen ger på ledarplats uttryck för min uppfattning i frågan. Expressen fördömer entydigt Hamas agerande och frikänner inte på något sätt Hamas från ansvar. Men tidningens slutsats baserar sig på insikten att det alltid är den starkare parten som har det största ansvaret för att få slut på våldshandlingarna: Som högteknologisk militär stormakt kan Israel inte undgå det största ansvaret. Hamas rostiga raketer kan inte jämföras med de sofistikerade israeliska vapnen; något som tydligt avspeglas i dödssiffrorna för respektive sida.

Dödandet måste sluta nu. All kraft bör därför ägnas att få till stånd ett eld upphör i den groteska våldsspiral som pågår. 

*

De konstlade statsgränser som 1:a världskrigets segrarmakter, främst Storbritannien och Frankrike, ritade upp efter det ottomanska imperiets sönderfall håller på att rivas upp. Islamistiska ISIS militära framgångar hotar både Syrien och Irak som självständiga statsbildningar. Nu riktas blickarna mot Jordanien. Många oroar sig för att ISIS skall sprida sina militära aktiviteter även till Jordanien, i syfte att etablera ett kalifat som inbegriper större delen av Mellanöstern.

Utvecklingen är otäck. Det går att tycka vad man vill om de gränser som Storbritannien och Frankrike de facto etablerade i Mellanöstern för snart 100 år sedan. Men dessa gränser har i dag inga alternativ om man vill bygga samhällen baserade på demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns under överskådlig tid inga positiva alternativ till nationalstaten, med en statsmakt som besitter monopol över den legitima våldsanvändningen. Nationalstaten utmanas genom den kommunikationsteknologiska revolutionen av transnationella nätverk av olika slag, men den konflikten bör hanteras med fredliga och demokratiska medel, annars hotar kaos och krig eller militärvälde som i Egypten. Varje förändring av gränser måste sker efter förhandlingar.

I skuggan av den dramatiska händelseutvecklingen i Syrien och Irak genomför Israel en militär operation mot Gaza, med mängder av civila dödsoffer. De kapsejsade fredförhandlingarna mellan israeler och palestinier tidigare i år följdes av en framgångsrik försoningsprocess mellan Fatah och Hamas. En palestinsk samlingsregering upprättades, med syfte att förbereda fria och demokratiska val i hela Palestina. Israel rasade mot försoningen mellan Fatah och Hamas och krävde att omvärlden skulle isolera den palestinska samlingsregeringen. Kidnappningen och morden på tre israeliska ungdomar väckte starka känslor i Israel, som genomförde omfattande militära raider på Västbanken och flyganfall mot Gaza. Hundratals palestinier fängslades. Mordet på de tre israeliska ungdomarna följdes av mordet på en palestinsk pojke och som ett svar på de israeliska militärraiderna mot Gaza återupptogs raketavskjutningarna från Gaza mot israeliska mål. Israel svarade med att eskalera flygangreppen och förbereder i skrivande stund en markoperation i Gaza. Ett åttiotal palestinier har hittills dödats av de israeliska angreppen, varav ett 20-tal uppges vara barn.

Omvärlden måste omedelbart göra kraftfulla ansträngningar för att få till stånd ett eld upphör mellan israeler och palestinier. Raketbeskjutningarna mot Israel är ett brott mot folkrätten och skall upphöra, men Israels reaktioner är grovt oproportionerliga och slår urskillningslöst mot civila och barn. Parterna måste också pressas till att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna. Erfarenheten visar att våldshandlingarna eskalerar när det inte pågår några förhandlingar. Dessutom är förhandlingar ett nödvändigt villkor för att skapa en varaktig och fredlig lösning på konflikten.

Det är lätt att känna uppgivenhet inför det politiska läget i den israelisk-palestinska konflikten. Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver på ledarplats om nödvändigheten av en politisk kulturrevolution i Israel. Göran Rosenberg har "tappat hoppet om Israel". Men det är en mänsklig skyldighet att hålla hoppet uppe och ljusen levande. Jag hoppas därför att så många goda krafter som möjligt deltar i de manifestationer mot kriget i Gaza som genomförs på flera håll i landet på lördag.

2014-07-08

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil.

I förrgår "Jeanette". Igår "Irina". I dag "Tommy". Jag går i exil. Så skrev jag i en uppgiven tweet från Almedalen efter att i tal efter tal hört de olika partiledarna på ett närmast tvångsmässigt sätt föra in fiktiva eller faktiska personers livsöden i sina tal. Jonas Sjöstedt berättade om "Jeanette" och hennes erfarenheter från att arbeta inom privat och kommunal hemtjänst. Jan Björklund berättade om "Irina" och hennes arbete som egen företagare. Annie Lööf berättade om "Tommy" som var arbetslös. Göran Hägglund talade om "Marianne" och hennes dotter "Annika" och deras erfarenheter av cancervården. Stefan Löfven talade om "en mamma i Solna" och problemet med för stora barngrupper i förskolan.

Jag är innerligt trött på denna överutnyttjade retoriska figur där vi som lyssnar skall bli berörda av enskilda människoöden, utan att dessa människor blir något annat än förnamn för oss. Retoriken skapar en falsk intimitet med personer som ibland inte finns alls, ibland benämns med sina riktiga namn och ibland är anonymiserade - vi som lyssnar har ingen aning om vilket. 

Personerna benämns nästan alltid med förnamn och är nästan alltid kvinnor. Det enda manliga namnet i uppräkningen ovan - Tommy - visade sig dessutom vara en helt fabricerad person som inte existerade i sinnevärlden. (Det var radioprogrammet Studio Ett som i dag avslöjade att "Tommy" var en påhittad person.)

Namnuppräkningen är en form av det retorikerna kallar "storytelling", och innebär att talaren befolkar olika verksamheter och händelser i syfte att skapa känslomässiga bilder som skall bidra till förståelse och göra poängen enkel att komma ihåg. Storytelling är en etablerad företeelse inom näringsliv och marknadsföring, det finns till och med inom ämnet företagsekonomi kurser i Storytelling vid svenska universitet och högskolor.

Storytelling och fiktiva personer är ingen ny företeelse i svensk politik. I boken "Kampen om kunskapen" (Hjalmarson & Högberg, 2008) visar jag och Marie Demker hur retoriken i den avslutande partiledardebatten inför valet 1988 skiljer sig från motsvarande partiledardebatt 1979 just genom förekomsten av hänvisning till enskilda människoöden. Särskilt lyfte folkpartiledaren Bengt Westerberg inför valet 1988 fram "Ingeborg", eller "Bojan" som hon kallades, och hennes erfarenheter av demensvården. Framväxten av den retoriska tekniken hänger samman med den individualisering av samhället som accelererat i takt med den kommunikationsteknologiska revolutionen och auktoritetsnedrivningen kring år 1968.

Jag diskuterade "Jeanette", "Irina" och den icke-existerande "Tommy" i Studio Ett i P1 i dag, med retorikexperten Elaine Eksvärd och Svenska Dagbladet politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Lyssna gärna, jag tycker det blev ett intressant samtal.

Lyssna också gärna på Björn Afzelius Exil, en låt som inspirerade till den tweet som inledde bloggposten.

2014-07-07

Statsvetardagen i Almedalen - en publiksuccé!

Det känns som att det för varje år bara blir fler och fler statsvetare i Almedalen. I år uppskattar jag att ett 30-tal kollegor från olika lärosäten i landet fanns på plats, fullt sysselsatta med att medverka i olika paneler och seminarier, presentera forskningsresultat och kommentera politiska skeenden i media. Den största andelen statsvetare kom otvivelaktigt från Göteborg, här räknade jag till åtminstone ett drygt dussin.

Almedalen växer år från år så det är inte konstigt i sig att även statsvetarna blir fler. I år fanns över 3 300 olika programpunkter med i kalendariet, och någon hade räknat ut att på tisdagsförmiddagen genomfördes 110 alternativa seminarier samtidigt. Om statsvetarnas flitiga förekomst i samhällsdebatten har jag skrivit vid flera tillfällen, till exempel här.

Sedan ett par år tillbaka arrangerar Statsvetenskapliga förbundet den så kallade Statsvetardagen på fredagen i Almedalsveckan. Syftet med arrangemanget är att synliggöra statsvetenskap som ämne och att bidra till en fördjupad samhällsdebatt. Statsvetardagen växer och i år genomfördes fyra intressanta seminarier: 1.) Spelar samhällsvetenskapen någon roll?, där jag ledde ett samtal kring frågorna "Är samhällsvetenskaplig forskning enbart av akademiskt intresse?", "Hur bör forskningsresultat kommuniceras för att komma till störst nytta?" samt "Bör samhällsvetare ta större plats i debatten?". 2.) Vägen till toppen? Ledarrekrytering och karriärism i partier, där Jonas Hinnfors modererade en panel kring frågeställningen "Kan vem som helst avancera till toppen av ett parti eller är det bara möjligt för vissa?". 3.) European Leadership in Transition and Crisis, där Lisbeth Aggestam ledde en diskussion om EU:s möjligheter att hålla ihop när det utbryter en säkerhetspolitisk kris i närområdet. 4.) När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna, där Peter Esaiasson var ordförande för en panel som diskuterade frågor som " Varför röstar fler män än kvinnor på högerextrema partier?", "Varför röstar vissa på korrupta politiker?", "Vad styr taktikröstning kring 4-procentspärren?" samt "Hur röstar outsiders på arbetsmarknaden?".

Statsvetardagen rönte ett enormt intresse, och flera av seminiarierna refererades i till exempel Dagens Nyheter. Publiksiffran för de fyra seminarierna varierade mellan fullt och överfullt. Till det avslutande seminariet "När statsvetarna ställer frågorna - fem nya teorier om väljarna" kom det så mycket folk att 60-70 personer tvingades vända i dörren. Jag fungerade dörrvakt och min hustru som befann sig i seminariesalen sände mig SMS om att jag inte fick släppa in fler eftersom det var så trångt att det kunde bli farligt.

 Efter seminarierna genomfördes ett Statsvetarmingel - även det fullbokat - där i första hand studenter, politiker, journalister och statsvetare deltog.

Det är väldigt roligt att intresset för Statsvetardagen blev så stort. Till nästa år bör vi se över formerna något. Det behövs definitivt större lokaler. Vi hade missat nödvändigheten av hörselslinga och det stora intresset innebär att seminarierna absolut bör sändas på webben. Minglet bör också utformas på ett sätt som underlättar deltagande för så många som möjligt.

P.S. Dagens Nyheters Viktor Barth-Kron fanns på plats och i en dokumentärfilm redovisar han den osminkade sanningen om Statsvetarminglet. Titta på egen risk (ca 14 minuter in i inslaget).

2014-07-06

Almedalen 2014 - intryck och spaningar

I dag avslutades Almedalsveckan 2014 med Annie Lööfs partiledartal. Lööfs anförande var ganska bra, och hon har onekligen tagit flera steg fram som talare. I dag betonade hon jobb och företagande, miljö och jämställdhet. Därmed kunde hon mobilisera partiets egna kärnväljare samtidigt som hon försökte attrahera mittenväljare som brinner för frågor kring miljö och jämställdhet. Jag har en maggropskänsla av att Centerpartiet kan bli vinnare inom Alliansen i samband med valet i september.

Den första delen av årets Almedalsvecka präglades av kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Genom märkliga beslut hade det nazistiska Svenskarnas parti fått tillstånd att ha möte just på Almedalsscenen kvällen innan Almedalsveckan formella öppnande, vilket förstås väckte starka känslor. Kyrkklockorna i Visby ringde och stora antirasistiska, antinazistiska manifestationer genomfördes. Kampen mot rasism och främlingsfientlighet präglade äver de påföljande dagarna, inte minst i samband med Sverigedemokraternas dag och Jimmie Åkessons framträdande i Almedalen på tisdagskvällen. Över 70 civilorganisationer ställde sig bakom ett upprop för öppenhet och mångfald och Özz Nûjen genomförde en gratisföreställning som drog tusentals besökare. Ärkebiskop Antje Jackelén utsågs genom sitt arbete i dessa frågor till Hetast i Almedalen och Feministiskt initiativ blev en plattform där frågor kring antirasism, miljö och feminism smältes samman. Feministiskt initiativ blev därigenom veckans vinnare i Almedalen, trots att partiet inte hade någon egen dag.

Mediernas ställning i Almedalen har utvecklats en hel del de senaste åren. Det var längesedan medierna nöjde sig med att bevaka och rapportera om vad som utspelar sig i Visby under denna vecka. I år var medierna arrangörer av över 600 egna seminarier, vilket var ungefär 20 procent av den totala seminariemängden. Förr om åren dröjde sig enskilda, framträdande journalister ofta kvar vid scenen efter avslutat partiledartal för att stämma av sina intryck med varandra eller till exempel med statsvetare som befann sig på plats. Nu rusar journalisterna i stället genast i väg till sina egna scener, där de har eftersnack live och/eller online - många av statsvetarna rusar med för att de är inbokade i någon av de otaliga sändningar som ständigt pågår. Det skulle vara väldigt intressant att ta del av främst tidningarnas tittarsiffror på deras webbsändningar - räcker verkligen publiken till för alla dessa nya plattformar och där deadline alltid är just nu.

Almedalsveckan utspelade sig under supervalåret 2014. Valåret är lite speciellt eftersom det är ovanligt att regeringen ligger så extremt dåligt till i opinionsmätningarna drygt två månader före valet - i gårdagen Demoskop skilde det hela 17.8 procentenheter till de rödgröna partiernas fördel. Opinionsläget innebär att många räknat bort möjligheterna för en Alliansseger i september. De frågor jag får av de journalister och politiskt intresserade jag samtalar med handlar inte om huruvida Alliansen eller de rödgröna kommer att vinna valet. I stället möts jag av följande frågor: Med vem kommer Stefan Löfven att bilda regering? Kommer en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering att bli långlivad? Kommer Kristdemokraterna att åka ur riksdagen? Kommer Feministiskt initiativ att komma in i riksdagen och kommer man i så fall att bli en del av Stefan Löfvens regeringsunderlag? Kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll och hur kommer man i så fall att utnyttja den?
*
Själv pustar jag nu ut en extra natt i Visby och laddar för dagens allra viktigaste begivenhet - IFK Göteborgs match mot Helsingborgs IF i fotbollsallsvenska , vilken jag förhoppningsvis kommer att kunna följa på storbild från O'Learys pub i centrala stan. Det är en viktig match för båda lagen. Jag tror IFK vinner med 2-1.

2014-07-03

Fredrik Reinfeldts bästa - och sista - tal i Almedalen

I kväll höll Fredrik Reinfeldt vad jag menar var hans bästa - och sista - tal i Almedalen. Talet kändes som ett avskedstal - och skall man sluta det skall man göra det med flaggan i topp. Reinfeldt var på ett strålande humör och pratade om värderingar, samhällsproblem och politiska åtgärder ur ett framtidsoptimistiskt perspektiv. Han kunde ha skippat en del av de något krystade skämten och de dåliga imitationerna (där blev det lite Percy Nilegård över det hela, som någon påpekat på Twitter), men i övrigt var det ett tal som bidrog till god stämning i publiken.

Hans avlutningsord - Alla behövs - var visserligen en banalitet, men framförd på ett sätt som väckte stormande ovationer från publiken. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv att applådera Fredrik Reinfeldt - det var när han talade om Sveriges 200 år långa period av fred. Det händer ju inte varje dag att jag applåderar Fredrik Reinfeldt. Jag var rätt nära att göra det i början av talet också, när han formulerade sig ungefär så här: Finns det någon här ikväll som inte är född i Sverige? I så fall vill jag bara säga - tack för att ni valde Sverige!

Noterade också att Fredrik Reinfeldt inte på något sätt valde att knyta an till de feministiska vindar som blåser i svensk politik. Jag hade trott att han åtminstone skulle lyfta fram betydelsen av sunda statsfinanser som en förutsättning för jämställdhetspolitik. Men Reinfeldt valde att inte beröra den frågan alls.

Men om det var Fredrik Reinfeldts bästa partiledartal i Almedalen var det sannolikt också hans sista.  Alliansregeringen har uttömt sina möjligheter att vända opinionsläget och Fredrik Reinfeldt kommer sannolikt inte att sitta kvar särskilt länge som oppositionsledare. Redan nu handlar alla diskussioner om hur Stefan Löfven kommer att hantera regeringsfrågan efter valet i september.
*
I övrigt var det en svår kväll, då IFK Göteborg endast förmådde spela 0-0 i kvalet till Europa League mot mediokra CS Fola Esch från Luxemburg. Jag följde matchen via Twitter samtidigt som jag hörde Reinfeldts tal, och det var ingen angenäm upplevelse. Retur i Luxemburg, och de blåvita Europadrömmarna hänger på en skör, skör tråd.

2014-07-02

I Jimmie Åkessons värld var Rosa Parks och Martin Luther King i själva verket Sverigedemokrater

Det var ett offensivt, för att inte säga aggressivt, mobiliseringstal som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll i Almedalen på tisdagskvällen. Visserligen flirtade han även med pensionärerna (avskaffande av pensionärsskatten) och med LO-väljarna (sociala välfärdsfrågor), men talet syftade i första hand till att hålla lågan levande från det framgångsrika EU-valet och elda de egna sympatisörerna till att hålla fast vid partiet och inte gå till soffan eller till Socialdemokraterna.

Jimmie Åkesson var uppenbart störd över att hans parti hade blivit kallat rasistiskt av Stefan Löfven i samband med dennes anförande i Almedalen i söndags. Jimmie Åkesson anförde ett längre resonemang där han beskrev sig och sitt parti som landets främsta förespråkare för en human flyktingpolitik och som på framkant i det antirasistiska arbetet. I Jimmie Åkesson värld var Rosa Parks och Martin Luther King i själva verket Sverigedemokrater.

Delar av den antirasistiska rörelsen fanns på plats och skanderade paroller i protest mot Sverigedemokraternas politik. Särskilt vid ett tillfälle brände det till. Jimmie Åkesson hade berättat om hur starkt berörd han personligen blivit efter möte med en syrisk (?) flykting i våras. Efter sin berättelse gjorde Åkesson en konstpaus för att låta stämningen sjunka in. Då ropade en antirasistisk demonstrant upprört: Det är ju de här människorna du vill skicka tillbaks!

Sverigedemokraterna tillstod igår att de kommer att bedriva en aggressiv valkampanj, och de illustrerade aggressiviteten med en bild på en arg hund som visar tänderna bredvid bokstäverna SD.


Själv tycker jag affischen är osmaklig. Jag tror också att den här typen av aggressiva kampanjmetoder gör det än svårare för partiet att få bukt med den snedvridna könsfördelning som präglar partiets medlemsskara och väljarbas.



Mycket talar för att Sverigedemokraterna stärker sin andel av rösterna i valet i september. Väljarna har alltför länge haft väldigt svårt att se den avgörande skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Nu talar också väldigt mycket för att regeringsfrågan kommer att vara avgjord i god tid före valet, vilket ger bättre förutsättningar för Sverigedemokraterna att attrahera väljare. Men det kan bli en Pyrrhus-seger - partiet ökar sitt röstetal men förlorar inflytande genom att inte längre inneha en vågmästarställning.
*
I Almedalen är det mycket folk, för att uttrycka det milt. Någon hade räknat ut att det igår på förmiddagen pågick 110 olika seminarier samtidigt. Strax skall jag gå på lunchseminarium med Unibet, där man kan slå vad om hur det går i valet. Just nu är oddsen på att Stefan Löfven blir statsminister nere i 1.10, medan Fredrik Reinfeldt står i hela 5 gånger pengarna. Segervissa Alliansare har här en chans att berika sig. Eller också att ruinera sig...

2014-06-30

Göran Hägglund i Almedalen - habilt, men ingen vändpunkt för KD

Göran Hägglunds tal i Almedalen blev inte den vändpunkt som Kristdemokraterna skulle behöva för att lyfta partiet på säker mark över fyraprocentsspärren. Anförandet var habilt, men präglades av samma problem som kännetecknar Kristdemokraternas politik överhuvudtaget. Partiet behöver en profilfråga som berör tillräckligt stora väljargrupper och som kan motivera tillräckligt många allmänborgerliga väljare att rösta just på Kristdemokraterna.

Göran Hägglund inledde med två av de frågor som partiet ett bra tag nu försökt profilera sig på - kravet på en utredning om svenskt Nato-medlemskap samt arbetsfördelningen mellan kommun, landsting och stat i sjukvårdsfrågor. Oavsett var man står i sak kan jag inte riktigt förstå vilket tänkande som leder fram till slutsatsen att dessa två frågor skulle vara effektiva kampanjfrågor för Kristdemokraterna inför valet i september. En del menar att Nato-spåret är en flört med de moderater som är missnöjda med sitt eget partis duckande i frågan. Kanske det. Men jag är tveksam till om det i så fall är en ändamålsenlig strategi.

Däremot tror jag att dagens utspel från Kristdemokraterna om garanterad rätt till plats på äldreboende för alla över 85 år är ett bättre förslag, som förstärker den del av partiets profil som handlar om omsorgen om de äldre. Det är också en billig reform som kan bidra till ökad trygghet för många människor.

Sin vana trogen ägnade sig Göran Hägglund åt ordvitsar som drev med oppositionen. Jag uppskattar Göran Hägglunds humor, men i kväll blev skämten så många att det kändes ansträngt och ibland nästan tvångsbetonat. Min tweet om att det föreföll som att Göran Hägglund redan avgått och att vi iakttog hans audition för ett nytt jobb i nöjesbranschen fick stor spridning.

Kommer då Kristdemokraterna att klara sig kvar i riksdagen i höstens val? Jag brukar inte tveka i mina bedömningar, men här är jag fortfarande osäker.

Inget regn i Almedalen i dag, men lite kyligt framåt kvällen. Har cyklat för första gången på ett år, och tänker göra det även fortsättningsvis under veckan. Allmänheten uppmanas till viss försiktighet.