2015-07-27

50 år sedan Olof Palmes Gävletal. Vilka är dagens utrikespolitiska utmaningar?

Arbetarbladet påpekar att det på torsdag är 50 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska Gävletal, på dåvarande Broderskapsrörelsens (nu Socialdemokrater för tro och solidaritet) förbundskongress i Gävle. Talet har blivit klassiskt då det uppfattas som upptakten till den svenska Vietnampolitiken, och till Olof Palmes hårda och uppmärksammade kritik av USA:s krigföring i Vietnam.

Hela talet kan läsas här. I dag kan det vara svårt att förstå de starka protester som talet väckte inom delar av svensk borgerlighet. USA nämns inte en enda gång i talet, Vietnam nämns en gång. Svenska Dagbladet skrev nedlåtande att talet "skulle ha passat bra som text för naiva plakatsvängare och flygbladsutdelare på den kulturradikala kanten". Folkpartiledaren Bertil Ohlin beskrev Palmes tal som "häpnadsväckande" och präglat av "enögdhet". (Citaten hämtade ut Kjell Östbergs "I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969".)

Olof Palmes Gävletal var ett välformulerat och känslostarkt stöd åt den kamp för nationell och social frigörelse som kännetecknade 1960-talet. Palme använde den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap för att beskriva och ge mening åt den folkliga kampen i Afrika och Asien, mot kolonialmakternas överhöghet och för nationell självständighet och social rättvisa.

Flera av hans formuleringar har bäring även i vår tid: Vi ser bilder av plåga och tortyr, av stympade barn, lemlästade människor. Vi hör nyheter om terrordåd och repressalier som skoningslöst och utan spår av urskiljning drabbat enskilda, familjer, bygemenskaper. Vår reaktion är medkänsla inför offren, en känslans upprördhet inför ett meningslöst lidande. Ty förbrytelsen blir alltid en förbrytelse, och terrorn förblir alltid terror, även om den utförs i namnet av höga mål och principer, även om man söker legitimation i ett historiskt betingat framåtskridande eller i försvaret mot någonting som ter sig ännu mer avskyvärt.

Olof Palmes tal i Gävle var inte bara början på den svenska Vietnampolitiken, det var också början på vad som kom att kallas för den aktiva svenska utrikespolitiken under den senare delen av kalla kriget. Från krigsslutet 1945 hade den svenska utrikespolitiken präglats av återhållsamhet och försiktighet. Under Östen Undéns ledning hade Sverige strävat efter att, inom maktbalansens gränser, göra Norden till ett lågspänningsområde och stärka folkrätten. Svensk utrikespolitik hade, trots den militära alliansfriheten, inte nämnvärt avvikit från övriga väststaters. Men under namnet ”aktiv utrikespolitik” började Sverige under 1960-talet föra en politik som i stället kännetecknades av ett självständigt ställningstagande i opinionsbildningen. Sverige kritiserade offentligt såväl väst- som öststater, och uttalade sin solidaritet med länderna i tredje världen. (En första indikation på omsvängningen i den svenska politiken kom redan 1959, då Sverige som första och enda väststat i FN:s generalförsamling röstade för algeriskt självbestämmande.)

Olof Palme fick genom sina starka uttalanden symbolisera mycket av den nya svenska politiken: om den spanska Francodiktaturen som "satans mördare", om den tjeckiska kommunistiska regimen som "diktaturens kreatur" eller om USA:s julbombningar av Hanoi julen 1972 som jämförbara med olika historiska illdåd.

I dag är det många socialdemokrater som ser med förhoppning på Margot Wallströms nya, feministiska svenska utrikespolitik och där erkännandet av Palestina och den hårda kritiken av Saudiarabien har lett till diplomatiska kontroverser. Men den ligger mycket i Katrine Marçals varnande ord: En socialdemokrati som behöver Olof Palme som krycka litar inte på sig själv.

Världen har förändrats sedan Olof Palmes tid. Den franska revolutionens ord om frihet, jämlikhet och broderskap kunde på 1960- och 1970-talen användas för att ge mening åt tredje världens kamp för nationell frihet och social rättvisa. I dag - i vår individualiserade tid - ser vi hur nationell självständighet inte med nödvändighet innebar frihet för nationernas enskilda medborgare. Flyktingströmmar och inbördeskrig ställer nya frågor om hur en svensk utrikespolitik bäst värnar friheten, jämlikheten och broderskapet. Hur Sverige och Socialdemokraterna bäst bör hantera denna utrikespolitiska utmaning ämnar jag återkomma till inom kort.

2015-07-24

Porträttgallerier i auktoritetens tjänst

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har efter beslut i fakultetens ledningsgrupp bytt ut konstverken i Fakultetsrummet och Rättegångssalen. De tavlor som bytts ut är porträtt på äldre vita manliga professorer som tidigare varit verksamma vid fakulteten. Det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor, säger fakultetens dekanus Jonas Ebbesson.

Det finns de som rasar över beslutet. Skäms rejält över min fakultet. Vad tusan sysslar de med?, skriver t ex Carl Göransson, Juniorkonsult på Paues Åberg och juriststudent på SU, tidigare Moderaternas riksdagskansli, på Twitter.

Själv tycker jag det är ett utmärkt beslut. Jag kan visserligen förstå behovet av att värna traditionen och visa respekt för en institutions historia och tidigare ledargestalter. Men jag tror att porträttgallerier i sammanträdesrum är ett ganska omodernt sätt att försöka tillgodose detta behov. Enkönade, enfärgade porträttgallerier tenderar dessutom att ge en förenklad bild av historien och sända ut omoderna signaler om synen på ledarskap.

Framför allt tycker jag att sammanträdeslokaler utsmyckade med denna typ av porträttgallerier blir väldigt icke-kreativa miljöer. De ytterst få gånger jag deltar i sammantyräden i sådana lokaler känner jag en viss dysterhet och tungsinthet smyga sig in i stämningsläget. Det finns säkert forskning om sambandet mellan kreativitet och lokalers utsmyckning - tipsa gärna!

Jag känner - dessbättre - inte till några socialdemokratiska sammanträdesrum där samtliga partiledare sitter som porträtt på väggarna. Däremot kan det socialdemokratiska idéarvet hänga nog så tungt och patriarkalt i form av fanor, byster och Amelin-målningar.

Gissar att det finns ett samband mellan hierarkiska, auktoritära ledarstrukturer (t ex militären, kyrkan) och porträttgallerier, och att detta samband är könat. Protestera om ni tror jag har fel!

2015-07-19

"Utan tvivel är du inte klok"

I dag hade jag förmånen att få predika vid en söndagsmässa i Högsbo kyrka i Göteborg. Temat för min predikan var "Utan tvivel är du inte klok" - om människans ofullkomlighet och tvivlets nödvändighet. Jag tog särskilt avstånd från den fundamentalism och tvärsäkerhet som präglar delar av den politiska debatten, särskilt på nätet. 

Hela min predikan kan läsas nedan.

*

"I begynnelsen fanns Ordet”, skriver Johannes, och fortsätter ”Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till”. Ordens makt och betydelse får aldrig underskattas. Ord kan skada, och ord kan också hela. Vi måste därför vara varsamma med våra ord och hur vi använder dem.

Ord kan användas för att förmedla kunskap, och det är bland annat den förmågan – att använda ord för att förmedla kunskap – som skiljer människan från djuren. Och vi lever i dag i en tid där våra möjligheter - genom den kommunikationsteknologiska utvecklingen och den digitala revolutionen - att tillgodogöra oss kunskap och kommunicera med varandra är så mycket större än någon annan gång i mänsklighetens historia. 

Vi kan bära med oss världens samlade kunskap i vår laptop eller i vår mobiltelefon, och de mest avancerade faktakunskaper är sällan längre bort än några få klick på nätet. Och vi skapar kunskap tillsammans – till exempel genom det fantastiska digitala uppslagsverket Wikipedia, där nätanvändare just tillsammans skapar och systematiserar kunskap på ett sätt som inte står traditionella uppslagsverk som Nationalencyklopedin eller British Encyklopedia efter. Och det är till och med gratis!

Ibland undrar jag vad som hade hänt om Jesus hade valt att komma i dag och till vårt informationssamhälle i stället för till Israel/Palestina för 2 000 år sedan. Hans möjligheter att nå en stor publik och få ut sitt budskap hade onekligen varit så mycket större i dag än då. Eller som Judas i sin frustration uttrycker det i musikalen Jesus Christ Superstar:

Every time I look at you I don't understand (…)
Why'd you chose such a backward time and such a strange land?
If you'd come today you would have reached a whole nation
Israel in 4 BC had no mass communication.

På svenska ungefär: ”Varje gång jag ser på dig så undrar jag varför du valde en sådan bakåtvänd tid och ett sådant märkligt land. Om du hade kommit i dag så hade du nått en hel nation – Israel vid Kristi födelse hade ingen masskommunikation.”

Nåväl - med tanke på kristendomens genomslag och utbredning över världen sedan dess så får man väl ändå konstatera att Jesus var rätt bra på att få ut sitt budskap. Trots att han varken hade någon blogg eller var verksam i sociala medier som Facebook och Twitter.

Men nätet och våra gränslösa möjligheter till kommunikation har också en baksida. Nätets anonymitet, snabbhet och möjlighet till genomslag blir också grogrund för smutskastning, lågsinthet, sexism och hot. Olika diskussionsforum, men också mer offentliga plattformar som t ex just Facebook eller Twitter, används alltför ofta till att håna, trakassera och hata. Vi har till och med fått ett nytt ord – näthat – för att benämna denna företeelse. Jag tycker särskilt vi ser detta näthat i debatten om flyktingar och om människor i nöd som söker skydd och hjälp i vårt land.

Nätet inrymmer således både det bästa och det sämsta som mänskligheten har att erbjuda. Nätet är skapat av människor och människans ofullkomlighet blir också nätets ofullkomlighet.

Särskilt illa tycker jag om den fundamentalism och den tvärsäkerhet som präglar delar av debatten. Personer som inte är öppna för motargument, utan endast vill få sin egen bild av världen bekräftad. Debattörer som gör anspråk på att ha funnit Sanningen med stort S, bör man akta sig extra noga för. Tage Danielsson – salig i sin himmel – myntade en gång uttrycket ”Utan tvivel är man inte klok”. Utan tvivel är man inte klok. Det är ett uttryck som ofta kommer för mig när jag läser och lyssnar till alla dessa fundamentalister och sanningssägare, och det är också ett uttryck som jag själv försöker leva upp till när jag skriver en text eller deltar i olika debatter.

Den här diskussionen om sanning å ena sidan och tvivel och tvivlets betydelse å andra sidan har bäring för dagens evangelietext som vi tidigare hörde läsas. Jesus har tagit med sig Petrus, Jakob och Johannes upp på ett berg, där lärjungarna också får se Mose och Elia. Inför lärjungarnas ögon förvandlas Jesus, han förhärligas. Jesus kläder blir skinande vita och från ett moln hörs det som bara kan vara Guds röst – och Gud förkunnar ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Människosonen, den efterlängtade Människosonen, har äntligen kommit. Starkare kan väl ett Gudsbevis inte bli – nu visste lärjungarna verkligen att Jesus var Guds son.

I denna härliga visshetens värld – där sanningen var enkel och klar - ville de gärna stanna kvar. De frågar Jesus om de inte kan bygga hyddor, så de kan stanna. Men det kan de inte. De måste ned från berget igen, ner till - ut i, människovärlden. Och så snart de tagit sig ner från berget kommer också de kritiska frågorna. Vad menas egentligen med att ”uppstå från de döda”? Varför måste Jesus lida? Varför måste Jesus bli föraktad? Deras frågor har plötsligt ingen ände.

Så är det att vara människa. Våra frågor har ingen ände. Jag tror att en av de största otjänster vi kan göra oss själva, våra medmänniskor och Skapelsen är att sluta ställa frågor. Att tro att vi verkligen skådat Sanningen med stort S. Att sluta tvivla. För utan tvivel är man sannerligen inte klok.

Saken är inte helt enkel. Johannes säger ju också: ”Sanningen ska göra er fria”. Om vi då aldrig når fram till denna sanning – kommer vi då heller aldrig att kunna bli fria? Förre ärkebiskopen KG Hammar – som faktiskt hade just Johannesorden ”Sanningen ska göra er fria” som sitt valspråk – fick ju också starkt genomslag för en annan formulering, nämligen ”Jag äger inte sanningen – jag söker den”. Jag äger inte sanningen, jag söker den. Det låter ju ödmjukt och bra. Men är det så enkelt. Är det verkligen ”vägen som är mödan värd”, för att citera Karin Boye? Är det trots allt inte målet – sanningen, som ju skall göra oss fria – som är det avgörande?

Jag är inte relativist, jag tror på en absolut sanning. Men jag tror också att vi aldrig fullt ut kan nå fram till denna sanning – det är en del av vår ofullkomlighet som människor, en ofullkomlighet som i Bibeln gestaltas av berättelsen om Adam och Eva och om vanskligheten av att äta av Kunskapens träd. Vi kan som människor aldrig nå fram till den absoluta sanningen, däremot är det en del av vår mänsklighet – kanske till och med en mänsklig plikt - att ständigt försöka närma sig den.

Insikten om att vi aldrig kan nå den fullständiga sanningen inbjuder till ödmjukhet när vi debatterar med varandra, på nätet, i tidningen eller ansikte mot ansikte. Vi måste ständigt vara öppna för att ompröva våra egna uppfattningar och inte ta något för givet. Vi måste med öppna sinnen lyssna till varandra och bekämpa all trångsynthet och tvärsäkerhet.
Fundamentalism och tvärsäkerhet finns i alla miljöer och sammanhang – religiösa såväl som sekulära. När vi beskådar och debatterar de ohyggligheter som just nu utspelar sig i Mellanöstern – där terrororganisationen ISIS (eller den Islamiska staten) härjar som värst och där kristna minoriteter har en oerhört utsatt position – så görs det ibland försök att skuldbelägga religionen för det elände och den terror vi ser. En del menar att ifall politiken – ja, helst hela samhället – bara kunde befrias från religion så skulle freden vara lättare att bygga. Det är en så oerhört naiv inställning. 1900-talets många krig och illdåd – 1:a världskriget, 2:a världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget, kolonialkrigen i Afrika – startades av stater som var i högsta grad sekulära.

Det är inte religionen som är problemet, det är fundamentalismen. Och fundamentalismen kommer ibland i religiösa kläder, ibland i sekulära kläder och ibland i politiska kläder. Det är lika illa vilket som. Fundamentalismen är ett uttryck för högmod och ovilja eller oförmåga att ifrågasätta sina egna utgångspunkter. Tvivlet däremot, blir ett utryck för ödmjukhet och för en vilja till genuin dialog och strävan efter att förstå. Ibland tror jag att tvivlet kanske är länken mellan oss och Gud, mellan det ofullkomliga och det fullkomliga, ett uttryck för att vi är skapade till Guds avbild men aldrig kan bli Gud.

Björn Afzelius sjöng i sången ”Tvivlaren” från 1994. ”Jag litar inte på talarna, jag litar inte på ord. För ord är viktiga, ord är farliga; orden ger också makt. Jag är en tvivlare.” Ord är viktiga, ord är farliga – ord ger också makt. Låt oss därför vara varsamma med våra ord. 

Lärjungarna tvingades gå ned från berget, tillbaka till människans värld fylld av osäkerhet och tvivel. Det är här vi hör hemma, det är här vi bor. Tvivlet får aldrig göra oss tysta. Tvärtom klingar våra ord starkare och gör djupare avtryck om de uttalas i en ödmjuk förvissning om att de inte utgör den fullständiga sanningen. Det är här på Jorden vi har vår uppgift att i all vår ofullkomlighet och i all vår ovisshet – var och en efter sin förmåga - göra vårt absolut bästa för att bidra till en bättre värld. Låt oss hjälpas åt i det arbetet.

2015-07-18

Om Åsa Romsons uppdrag som vice statsminister och det växande intresset för konstitutionella frågor

Allt oftare blir jag uppringd av journalister som ställer frågor om eller vill diskutera olika konstitutionella problemställningar. För det mesta skickar jag journalisten och hens frågor vidare till någon statsvetare eller jurist som kan mer om dessa saker än vad jag kan. Ibland - om det rör sig om någon mer allmän problemställning - ger jag min syn på saken. Så var till exempel fallet i dag med diskussionen kring Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister, men utan att fungera som statsministerns ställföreträdare.

Författningen har plötsligt blivit politiskt relevant. Det har den i en allmän mening förstås varit hela tiden. Men den långvariga parlamentariska stabiliteten i Sverige innebar att författningen sällan eller aldrig prövades eller utmanades - den togs för given.

Nu kännetecknas det politiska läget av parlamentarisk instabilitet. Den tidigare bipolära blockpolitiken har ersatts av ett system som i praktiken består av tre poler - de rödgröna, allianspartierna och Sverigedemokraterna. Inget av dessa tre "block" har möjlighet att få egen majoritet i parlamentet. De rödgröna och allianspartierna vill av ideologiska skäl inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Sverige kommer därför under överskådlig tid att styras av minoritetsregeringar på ett sätt som vi inte har konstitutionella erfarenheter utav. Alternativet är ett blocköverskridande samarbete mellan de rödgröna och allianspartierna.

Visst har Sverige även tidigare haft minoritetsregeringar. Men under de decennier då Socialdemokraterna hade sin storhetstid fanns alltid Vänsterpartiet (och senare Miljöpartiet) till hands som ett stabilt stödparti. Den borgerliga minoritetsregeringen 1991-1994 under Carl Bildt var ett kortvarigt undantag.

I detta nya, instabila politiska läge utvecklas parlamentariska situationer där det inte finns någon etablerad praxis hur författningen skall tolkas. Det viktigaste fallet är kanske riksdagens så kallade tillkännagivanden, där en riksdagsmajoritet som sin mening kan ge regeringen till känna hur regeringen bör agera i vissa frågor. Allianspartierna har tillsammans med Sverigedemokraterna sedan valet 2014 röstat igenom rekordmånga tillkännagivanden. Hur bindande är egentligen dessa tillkännagivanden och vem avgör - eller bör avgöra - hur bindande de är?

Vi har under det senaste året också upplevt ett antal dramatiska politiska händelser där författningen visserligen ger entydig vägledning, men där politiker, journalister och politiska bedömare måste läsa in sig: extra val, budgetomröstningar och om de senaste dagarnas diskussion om statsministerns ställföreträdare. Dessa frågor har inte tidigare varit politiskt aktuella eller känsliga.

Man skall undvika att ändra i författningar för att lösa hastigt uppkomna problem. Men nya frågor kräver en levande författning. För oss som inte vill ha en författningsdomstol är det viktigt att författningen utvecklas på ett sätt att den förmår möta de nya parlamentariska utmaningarna. Jag ser ett positivt spirande intresse för författningspolitiska frågor från statsvetare, politiker och journalister.

Jag kommenterar diskussionen om Åsa Romsons uppdrag att vara vice statsminister utan att vara statsministerns ställföreträdare för TT och för Svenska Dagbladet. Just nu gav Carl Bildt sin syn på saken på Twitter. I hans regering 1991-1994 var folkpartiledaren Bengt Westerberg både vice statsminister och utsedd att vara statsministerns ställföreträdare - om jag uppfattat det rätt. Konstitutionsdebatten lever. :-)


2015-07-16

Till rättsstatens försvar!

I två principiellt viktiga ledare (här och här) har Dagens Nyheter formulerat sig till rättsstatens försvar. Läsaren av denna blogg vet att det inte är särskilt ofta som jag instämmer i varje ord i en ledarartikel i Dagens Nyheter. Men så är faktiskt fallet här.

Bakgrunden till de båda ledarartiklarna är den pågående debatten om hur Sverige bäst bidrar till att bekämpa IS och andra terrorgrupper och hur Sverige rättsligt bör hantera svenska medborgare som misstänks för att ha stridit för IS. Denna debatt har bland annat kännetecknats av förekomsten av flera populistiska förslag - t ex om landsförräderilagstiftningen - vilka om de genomfördes skulle urholka rättsstaten.

Dagens Nyheter skräder inte orden:

Även om 20 svartklädda män med blodiga sablar, som ser ut att komma direkt från någon av IS propagandafilmer, dyker upp i Sverige och söker asyl så kan vi inte visa dem på porten. I stället för ett permanent uppehållstillstånd får de ett ettårigt som förlängs ända till deras hemland skaffat sig en rättsordning utan dödsstraff i straffskalan.
(...)
Om de står där och utan ­omsvep säger­ att de huggit huvudet av hundratals otrogna så kan vi – om bevisföringen­ räcker – väcka åtal. I annat­ fall tipsa Säpo om att hålla ögonen­ på dem. Men köra dem på porten – det kan vi inte.
(...)
Allt tal om att förändra landsförräderilag­stiftningen eller att förhindra hemvändande svenska medborgare från att resa in i Sverige är däremot ett stickspår som bara leder rakt ut i ett populistiskt mörker.

Visst - Dagens Nyheter använder dramatiska exempel. Men dessa exempel är nödvändiga för att visa att rättsstaten är på riktigt. Rättsstaten är inte något bara för högtidstalen, eller för de ljusa sommarkvällarna. Rättsstaten är särskilt viktig i de mörka tiderna, i tider av hot och kris. Rättsstaten gör ibland ont, t ex när man misstänker att personer som begått brott kommer undan. Rättsstaten kan ibland utgöra ett hinder för det vi uppfattar som rättvisa. Men gör vi avkall på rättsstaten släpper vi i stället in godtycket. I förlängningen skymtar barbariet.

Dagens Nyheters ledarartiklar har mött missnöje och kritik inom delar av borgerligheten. Kritiken har bl a gått ut på att Dagens Nyheter inte formulerar egna förslag om hur den rättsliga kampen mot IS och andra terrorgrupper kan förbättras. Den kritiken förstår jag inte. Ledarartiklarna formulerar ju de principer mot vilka alla förslag i frågan bör vägas. Att formulera dessa förslag är ju en annan sak.

IS skall bekämpas med alla de medel som lagen erbjuder. Men vi gör förtrycket en tjänst om vi urholkar rättsstaten. Därför är jag glad över att Dagens Nyheter vågar stå fast och formulera sitt liberala credo, till rättsstatens försvar.

2015-07-13

Kärnenergiavtal med Iran ytterst nära

Nästan allt talar nu för att vi inom kort - kanske redan i kväll eller i morgon tisdag - får se ett avtal om Irans kärnenergiprogram mellan Iran och de sex stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Irans president Hassan Rouhani hann tidigare i dag till och med på Twitter i förväg beskriva avtalet som en seger för demokratin. Men tweeten raderades efter en stund och ersattes av en ny tweet som skilde sig från den första endast genom att inledas med ordet "If"

Tweet I:
 


 Tweet II:
 


Ett färdigt avtal väntas begränsa Irans kärnenergipotential under det närmaste decenniet samtidigt som sanktionerna mot Iran lättas. De sista knutarna uppges vara tidschemat för sanktionslättnader och om huruvida FN:s vapenembargo mot Iran skall fortsätta.

Det vore oerhört glädjande om ett avtal kunde komma till stånd. För det första skulle ett sådant avtal med stor säkerhet avsevärt försvåra för Iran att skaffa sig kärnvapen. Världen behöver färre kärnvapen, inte fler. För det andra skulle ett avtal bidra till att minska Irans isolering i världssamfundet. För oss som tror att isolering sällan bidrar till att stärka demokrati och mänskliga rättigheter är en sådan utveckling därför positiv. För det tredje behövs Iran i arbetet med att bekämpa IS i Irak och i Syrien. Ett avtal om Irans kärnenergiprogram och lättade sanktioner underlättar Irans deltagande i det arbetet.

Även om parterna enas om ett avtal återstår flera svårigheter. Avtalet skall godkännas av den amerikanska kongressen och av det religiösa ledarskapet i Iran. Min bedömning är ändå att sådana godkännanden är inte bara möjliga utan också troliga.

Israel kommer att kritisera avtalet. Men Israels trovärdighet i sin kritik urholkas av att de flesta bedömare förutsätter att Israel kommer att kritisera avtalet hur det än är konstruerat. Det är också möjligt att avtalet kommer att kritiseras av Irans viktigaste rival i maktspelet i Mellanöstern, det vill säga Saudiarabien och dess bundsförvanter. Vi ser också en olycklig etnifiering av konflikterna i regionen, illustrerad bland annat av det shia-dominerade Iran och det sunni-dominerade Saudiarabien.

Det är utomordentligt viktigt att avtalet inte blir en förevändning för att minska kritiken mot Iran för dess brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag förutsätter att Margot Wallström i lämpliga sammanhang är lika tydlig i sin kritik som hon har varit mot Saudiarabien. Förtrycket i Iran måste bekämpas lika kraftfullt som förtrycket i Saudiarabien.

The Guardian ger en läsvärd fördjupad analys av det aktuella förhandlingsläget.

2015-07-11

Ja, massakern i Srebrenica var ett folkmord

I dag uppmärksammas minnet av de 8 000 muslimska pojkar och män som i juli 1995 mördades av bosnienserbiska soldater i Srebrenica. Både FN:s Internationella domstol i Haag och FN:s krigsbrottsdomstol för det forna Jugoslavien har slagit fast att massakern var ett folkmord.

Men alla låter sig inte övertygas. Bara några dagar före minnesdagen skriver Erik Almqvist - tidigare riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och särskilt uppmärksammad i samband med den s k järnrörsskandalen - på Twitter att massakern var alldeles för liten för att kvalificera som ett folkmord.



Jag tycker det är oerhört smaklöst att just före minnesdagen, när så många människor känner så djup sorg, ta upp en diskussion om det verkligen var ett folkmord. Dessutom har Erik Almqvist fel i sak. Folkmord är ett juridiskt begrepp som regleras i Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948. Av konventionens artikel II, som definierar brottet folkmord, framgår att gärningen skall vara utförd i avsikt att "helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp", t ex genom att "döda medlemmar av gruppen". Ingenstans regleras att denna grupp måste vara av en viss storlek.

I dag är en dag för sorg och eftertanke och strävan efter försoning. Vi måste också ställa frågan vad Srebrenica kan lära oss för att detta hemska inte skall kunna hända igen.

Tillsammans med Mariam Sherifay skrev jag tidigare så här i ämnet.

2015-07-09

Uppförsbacke för Moderaterna och Anna Kinberg Batra

Dagens opinionsmätning från Demoskop visar på två relevanta förändringar. Moderaterna minskade med tre procentenheter, från 26.1 procent till 23.1 procent. Sverigedemokraterna ökade med tre procentenheter, från 15.7 procent till 18.7 procent, och partiet fick därmed sitt bästa resultat någonsin i Demoskop.

En mätning är ingen mätning. Men Sverigedemokraternas uppåtgående trend sedan valet 2014 har bekräftats i flera olika mätningar. Och Moderaterna visar inga tecken på att närma sig valresultatet på 30 procent från 2010, ett valresultat från den tid då Fredrik Reinfeldt luftade ambitioner om att Moderaterna skulle bli Sveriges statsbärande -eller åtminstone samhällsbärande - parti.

Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att svenska folket blivit mer främlingsfientligt eller rasistiskt. Tvärtom visar samstämmiga undersökningar att den svenska opinionen över tid blivit allt mindre negativ till flyktingmottagning och allt mer positiv till invandrare. Men invandringspolitiken har de senaste åren börjat uppfattas som en allt viktigare fråga av medborgarna. De medborgare som delar Sverigedemokraternas åsikter om invandringspolitiken har därigenom blivit mer benägna att rösta på partiet. I invandringspolitiken utgör Sverigedemokraterna i partisystemet fortfarande en egen pol i förhållande till de övriga partierna.

Moderaterna är det parti som tappat flest väljare till Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har en svår uppgift att samla ihop partiet och peka ut dess framtida riktning. Hittills har Anna Kinberg Batra haft svårt att komma till sin rätt i olika intervjusituationer. Ofta har hon kritiserats för att ge undanglidande svar. Kulmen nåddes i en partiledarintervju i P1 Morgon fredag 3 juli, under Almedalsveckan i år. Efter några fåfänga försök att få Anna Kinberg Batra att ge konkreta svar på frågor om Decemberöverenskommelsen utbrast den lätt frustrerade intervjuaren Johar Bendjelloul mitt i pågående direktsändning: Ja, det var ju inte riktigt det jag frågade. Jag kan ibland känna att jag har lite svårt att få svar när jag intervjuar dig. Att du ibland svarar på frågor jag inte ställt och så, varpå en uppenbart besvärad Anna Kinberg Batra ursäktande svarade Det är inte meningen.

Även Annie Lööf fick en tung start som partiledare, men lyckades komma tillbaka och har nu en stark ställning i debatten. I de moderata kulisserna vankar Ulf Kristersson. Han var en tänkbar kandidat till partiledarposten, men riskerade kanske att uppfattas som för mycket höger och att förknippas med en trött och besegrad alliansregering. Efter valet 2014 har Ulf Kristersson tagit steget fram och gör väldigt bra ifrån sig i de debatter och intervjuer där han medverkar. Under Annie Lööfs svåra inledningstid som partiledare fanns det i praktiken ingen tänkbar alternativ partiledarkandidat för Centerpartiet. Anna Kinberg Batra har däremot inte förmånen att sakna tänkbara ersättare. Ulf Kristersson har dessutom en ytterligare god sida. Han svarar på journalisternas frågor, inte på de frågor han önskat att journalisterna hade ställt.

2015-07-07

Om osmaklig raljans och konsekvenserna av Greklands nej

I samband med söndagens folkomröstning i Grekland fylldes nätet av sarkasmer. Hånfulla personer föreslog diverse omröstningar om de skulle behöva betala tillbaka sina banklån/studielån eller ej. När folkomröstningens klara och entydiga nej till euroländernas slutbud var ett faktum var det många som närmast triumferande mästrade att grekerna varit så dumma att de röstat mot sig eget bästa och nu skulle de minsann få se.

De senaste månaderna har jag börjat dölja eller blockera twitteranvändare som regelbundet använder raljans som debattstil. Raljansen skymmer argumenten och bidrar till en sämre debatt. Särskilt osmakligt är det förstås när raljansen - som i fallet Grekland - förekommer i situationer där människor far illa.

Om framtiden vet vi ingenting, och det går förstås inte att säga om väljarnas entydiga nej på sikt gynnar eller missgynnar det grekiska folket. Jag är inte ekonom, men kan en hel del om politik. I min bok stärker väljarnas entydiga nej den grekiska regeringens förhandlingsmandat och dess möjligheter att förhandla fram en mer gynnsam uppgörelse för Grekland. Euroländerna, IMF och den europeiska centralbanken ECB kan inte hoppas på att ett nyval i Grekland skulle leda till en mer försonlig grekisk regering. Den grekiska regeringen vet nu att dess nej har en förankring i det folk den företräder.

Folkomröstningens resultat påminner också om den gamla sanningen att beroenden är ömsesidiga. Visst, Grekland är beroende av euroländerna och IMF för att klara sin ekonomi. Men euroländerna och många storbanker är beroende av att Greklands ekonomi inte kollapsar. Ömsesidiga beroenden tenderar att mildra konsekvenserna av ojämlika maktförhållanden och därigenom gynna den svagare parten, i det här fallet Grekland.

Jag läste med förtjusning Per Lindvalls artikel i SvD Näringsliv i dag - artikelförfattaren gav ord på hur jag tolkar situationen, men inte varit förmögen att uttrycka. IMF borde ha dragit i bromsen betydligt tidigare, när det stod klart att ytterligare åtstramningar i Greklands krympande ekonomi skulle leda till katastrof. Nu måste Greklands skulder rekonstrueras och delvis avskrivas, för Greklands, euroländernas och till och med storbankernas skull.

Tillsammans med (S)-studenters ordförande Elin Ylvasdotter skrev jag för några dagar sedan om läget i Grekland och behovet av internationell solidaritet.

2015-07-05

Vem älskar Alliansen?

Jag har roat mig med att räkna hur många gånger ordet "Alliansen" eller varianter på det förekom i allianspartiledarnas tal i Almedalen. Här är resultatet (om jag nu räknat rätt i hettan).

Ebba Busch Thor: Noll gånger

Anna Kinberg Batra: Tre gånger

Jan Björklund: Fyra gånger

Annie Lööf: Nio gånger

Dessutom använde Annie Lööf ordet "borgerligheten" eller varianter på det inte mindre än 24 gånger!

Jag har inte gjort någon jämförelse med Almedalstalen 2014, men en rimlig gissning är att "Alliansen" i de talen förekom betydligt mer frekvent.

Före valet 2014 indikerade alliansföreträdare att om de rödgröna vann valet skulle Alliansen gå in i en lösare form av samarbete, för att mötas på nytt inför valet 2018. Undantaget var höstbudgeten 2014, vilken allianspartierna skulle lägga tillsammans. Det gjorde de också, med förödande resultat. Sverigedemokraterna överraskade de flesta med att bryta praxis och rösta på en annan budget än sin egen, vilket ledde till regeringskris, planerat extra val samt Decemberöverenskommelsen. Den dramatiska händelseutvecklingen band Alliansen samman längre än vad det var tänkt, och det är först nu som Alliansen kan gå in i sin "lösare form av samarbete".

Annie Lööf utmanar ett försvagat Moderaterna om ledarskapet för just Alliansen - ur det perspektivet är det ingen slump att just Annie Lööf i sitt tal använde ordet "Alliansen" fler gånger än de övriga allianspartiledarna tillsammans. Ebba Busch Thor utmanar Moderaterna om det ideologiska ledarskapet - hennes tal var det mest ideologiskt aggressiva och hon talade inte om Alliansen eller borgerligt samarbete överhuvudtaget.

Jan Björklunds tal hade en klar socialliberal riktning, Annie Lööf tal var mer marknadsliberalt och Ebba Busch Thors tal kännetecknades av en slags aggressiv konservatism. Anna Kinberg Batra stod i huvudsak kvar där Fredrik Reinfeldt ställt partiet, jag karaktäriserade tidigare hennes tal som ett slags (S) Light. Borgerlighetens - eller Alliansens - partier söker sin väg.

2015-07-04

Anna Kinberg Batras tal och behovet av en ny syn på "arbete"

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen präglades av lågmäld återhållsamhet. Talet var fjärran från Annie Lööfs brinnande marknadsliberala appeller och från Ebba Busch Thors aggressiva konservatism. Visst, här fanns lite Nato-vurmande och en tendens att falla tillbaka till Alliansregeringens "låna till skattesänkningar"-strategi. Men i huvudsak kan Anna Kinberg Batras tal klassificeras som ett slags (S) Light.

En stor del av talet kretsade kring "första jobbet", det vill säga första gången en människa får ett arbete. Anna Kinberg Batra valde att illustrera fenomenet utifrån egna erfarenheter från när hon sommarjobbade i kiosk. Valet av exempel var lite märkligt. När jag tänker på mitt "första jobb" var det när jag 1978 heltidsanställdes som sjukvårdsbiträde på Kallebäcks sjukhem i Göteborg, ett arbete som jag behövde för att försörja mig. Jag tänker inte på mitt sommarjobb 1974 i Angels kiosk i Båstad, ett arbete jag behövde för att dryga ut studiebidraget (eller om det var veckopengen).

Överhuvudtaget tycker jag att de politiska partiernas syn på och retorik kring "arbete" är daterad. Det är väckarklockor hit och karensdagar dit. Utgångspunkten för debatten om arbete är en norm där människan förväntas arbeta åtta timmar om dagen, och där den människa som inte tycker att en 40-timmarsvecka är livets mening stigmatiseras för brott mot "arbetslinjen".

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta 40-timmarsveckans primat. Projekt- och korttidsanställningar blir allt fler, digitalisering och robotar gör manuella och analoga arbeten obsoleta. Vi ser nya sociala grupper i fria, kreativa yrken växa fram - "den kreativa klassen" för att tala med Richard Florida eller "fria logotyper" för att tala med Ulf Bjereld och Marie Demker. Att mäta arbete i timmar och minuter blir i framtiden en ganska meningslös sysselsättning.

Vilket parti blir först med att på allvar utmana industrisamhällets syn på arbete? (Ja, jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet arbetar i den riktningen.) Är tiden ännu inte mogen? Det parti som blir först med att skapa en modern syn på och en modern politik kring "arbetet" skapar sig ett försteg inför framtiden.

2015-07-02

Jimmie Åkessons svarta världsbild

Det var mycket hat i Almedalen igår kväll. Jimmie Åkessons 47 minuter (!) långa tal var så späckat av aggressiva utfall och hånfulla raljanser mot politiska motståndare att det åtminstone för mig associerade till hat, eller åtminstone förakt.

Sverige präglas av "vanstyre, samhällshaveri och socialliberalt experimenterande".
 
Alliansen och de rödgröna partierna har ingått en "märklig, ohelig maktkartell".

Alliansregeringen var ett "katastrofalt misslyckande".

Anna Kinberg Batra är en "hycklare". För övrigt kännetecknas svensk politik av att "hyckleriet är totalt".

Annie Lööf betraktar väljarna som "mindre vetande".

Jan Björklunds synsätt är "skrämmande verklighetsfrånvänt".

Stefan Löfven lyssnar inte på folket, tar inte ansvar för landet och håller inte sina löften.

Så gick Jimmie Åkesson på och listan över tillmälen och föraktfulla omdömen kan göras betydligt längre - det är bara att blunda och peka i Åkessons talmanus. Några hundra Sverigedemokrater i publiken jublade och gav stående ovationer när Åkesson härjade som värst.

Igår kväll gjorde Jimmie Åkesson sitt bästa för att inte bjuda in allianspartierna till sakpolitiska uppgörelser. Det var tydligt att han ville stärka bilden av Sverigedemokraterna som en tredje pol i svensk politik. Han koketterade med att partiet gärna stannade i opposition, om partiet kunde maximera sitt inflytande utan att behöva ta regeringsansvar. Makt utan ansvar - den värsta av alla kombinationer - är i Jimmie Åkessons värld en dygd.

Även Ebba Busch Thors tal på tisdagskvällen var repressivt i sin ton. Det var JAS-plan hit och landsförrädare dit. En "aggressiv konservatism", som hustrun uttryckte det. Talet uppskattades knappast av den halva av Kristdemokraternas riksdagsgrupp som genom sina blankröster nyligen protesterade mot Ebba Busch Thors sparkande av tidigare gruppledaren Emma Henriksson, till förmån för sin egen kandidat Andreas Carlson.

I kväll talar Miljöpartiets Gustav Fridolin. Han har indikerat att talet kommer att präglas av utvecklingsoptimism. Tack - låter som ett välkommet reningsbad.

2015-06-30

Högerförflyttning eller hålla samman partiet? Ebba Busch Thor i Almedalen i kväll

I kväll håller Ebba Busch Thor sitt tal i Almedalen, ett tal som blir ett av veckans mest intressanta. Ebba Busch Thor är nytillträdd partiledare, och som nybliven mamma har hon ännu inte kunnat delta med full kraft i den offentliga debatten. Kommer Ebba Busch Thor att i sitt tal befästa Kristdemokraternas positionsförflyttning högerut, eller kommer hon att anlägga en mer återhållsam profil för att hålla samman det i dag ideologiskt splittrade partiet?

I sitt installationstal på Kristdemokraternas riksting i år betonade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna var ett högerparti och hon lyfte då även fram krav på strängare straff och starkare försvar. Internt i partiet har motståndet mot en högervridning tagit sig uttryck i att Ebba Busch Thors huvudkandidat till posten som gruppledare (efter den av Ebba Busch Thor sparkade Emma Henriksson) i riksdagen Andreas Carlson endast samlade ungefär hälften av rösterna när KD-riksdagledamöterna i en sluten omröstning fick ta ställning till hans namn. Och i dag skriver förre KD-riksdagsledamoten Peter Althin på SVT Opinion att Ebba Busch Thors politik ökar risken att Kristdemokraterna blir "ett litet, populistiskt, religiöst parti på högerkanten."

Ebba Busch Thor är en mycket skiklig retoriker. Jag tror att hon i kväll kommer att göra sitt allra bästa för att både äta kakan och ha den kvar, på samma sätt som hon i P1 Morgon i morse betonade sin nollvision i abortfrågan samtidigt som hon markerade att han inte hade några konkreta politiska förslag på hur man skulle kunna närma sig uppfyllandet av denna vision.

Ibland möter jag frågan om huruvida Kristdemokraterna kommer att utvecklas till ett "SD light". Mitt svar blir: förmodligen inte. Den främlingsfientlighet som håller SD samman som parti är i huvudsak frånvarande inom Kristdemokraterna. Partiets förflyttning högerut siktar sannolikt också på att i första hand konkurrera med Moderaterna om väljare, inte med Sverigedemokraterna.

2015-06-27

Almedalen 2015 och jag

Almedalsveckan 2015 är i antågande. En del menar att Almedalsveckan är en samhällselitens firmafest, där politiker, journalister, PR-konsulter och för all del statsvetare minglar runt i dimmorna av rosévin och diverse jippon som t ex ett upphaussat DJ Battle för medieprofiler och toppolitiker. Andra menar att Almedalen är en demokratins fest, med nära 4 000 välbesökta seminarier, de flesta om viktiga samhällsfrågor, och där framträdande politiker rör sig relativt obehindrat genom folkhaven.

Läsaren av denna blogg vet att jag tillhör dem som är positivt inställda till Almedalsveckan. Jag uppskattar att medierna prioriterar en veckas politikbevakning mitt under sommaren och att politiker och andra samhällsaktörer tänker kreativt när det gäller politikens uttrycksformer. Almedalsveckan har också fått nordiska efterföljaren, i det oerhört uppskattade Folkemødet i Allinge på Bornholm, i den norska Arendalsuka samt i finska Suomi Areena.

I år deltar jag för tionde året i rad. Som nyvald ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet bevakar jag förstås särskilt de seminarier som förbundet arrangerar. Jag vill nämna måndagens hyperaktuella Svensk vapenexport - varför och till vem?, där bl a Lars Ohly (V) och Kerstin Lundgren (C) från KEX-utredningen (som igår presenterade sitt betänkande) medverkar. Puffar också för seminariet Fängslad utan rättegång - om migrationsförvaren, där jag på onsdagen leder ett samtal om den kritikerhyllade filmen Förvaret, med bl a filmens regissör Anna Persson. Välkomna också om ni finns på plats till förbundets mingel i Wesleys Café i Vårdklockans kyrka på Adelsgatan 43 i centrala Visby, onsdag kl 20.00.

Jag ser också fram mot seminariet med den nätta titeln Domedagsstämning i världspolitiken - har vi anledning att oroa oss? på Frälsningsarmén, där jag på fredag samtalar med bl a Birgitta Ohlsson (FP) och Bodil Ceballos (MP). Gillar också att medverka i den digitala talkshowen Godmorgon Almedalen, med Brit Stakston och Martin Schibbye.

Som om detta inte räckte spelar jag tillsammans med Cecilia Garme och Jonas Hinnfors måndag-fredag in Statsvetarpodden live från Dagens industris scen vid Donners plats kl 15.00. Och så har vi Statsvetardagen på fredagen, med intressanta seminarier om Feministisk diplomati och utrikespolitik, om Hur mår vår representativa demokrati? samt om Makt utan mandat - de policyprofessionella i den svenska demokratin.

Puh - där börjar veckan gå mot sitt slut. Vad är då inte vackrare och skönare än att med hustrun på söndagseftermiddagen slinka in på en halvtom sportbar och se IFK Göteborg befästa sin allsvenska serieledning genom att besegra GIF Sundsvall. Förra året såg vi under motsvarande omständigheter IFK Göteborg besegra Helsingborgs IF med 6-2. Vi ser gärna en upprepning av det resultatet!